Roligast var det när alla tog upp sina händer

Jomen. Jag var barnet i barnkulturen. Barnet som man ser i definitionen. Det lilla med gluggen glada barnet och inbakade flätor. Som en prick stående (ev. sittande, hukande, hoppande?) i jättekören färgglada ungar vilka lärt sig att gasta/sjunga ”Tommy tycker om mig!” och diverse dylikt annat på kommando. Barnet vars rörda föräldrar snyftigt hetsfotograferade scenariot till framtiden från sin trånga plats i salongen. Jomen. Och någon var alltid kissenödig.

Vuxna kan bestämma att 2012 ska vara ett barnkulturår.
Vuxna kan bestämma att 2013 inte ska vara ett barnkulturår.

Man skulle kunna säga att jag gled på bananskalet. Föddes ur kötthålet och så direkt ut på bananskalet in i kulturens förtrollade värld hej hopp glidandes. Och jag fick bra möjligheter och den där tillgången som varje barn har rätt till. Pappa släppte mig och systern att leka kul teater furioso i Sockenstugan. Och det fanns en barnkör i Skoghalls kyrka. Och man skrev in oss på kulturskolan. Kulturskolan som är frivillig och kostar avgift. Jag blåste skalor för Majdi. Hon kysste alltid rosa läppstift på sin flöjt. Jag hade en liten äggklocka hemma. Tyckte det var pina att öva tjugo minuter varje dag. För så går det till när man skolas.

Vuxna guidade oss kids mot kulturella handlingar och upplevelser som ansågs lämpliga. Detta här är kultur och vad som förväntas av er. Seså, spelreglerna finns i nothäftet. Något större utrymme för annan eftertanke och eget barnsligt initiativtagande kan jag mig egentligen inte minnas. Kanske för att man blyg i stunden själv inte tog sig friheten. Var man ett lojalt och talangfullt barn kunde man komma jättebra långt, då fanns det potential. Hurra! När det finns potential hämtar vi resurserna på guldiga kudden. Vuxna är förebilder och auktoriteter. Föräldrar vill gott och lärare vill gott. Små oförrätter förstår man först i efterhand. Mallar klipps åt barn varenda dag.

11 år. Tyckte om att sjunga. Klassen hatade musiklektionerna eftersom det var astöntigt. Jag hade solosångslektion för kulturskolan så att det syntes. Klassen flina och glodde genom glasdörren när de passerade på väg till matsalen, slog handflatorna mot glasdörren. Och jag skämdes över att stå innanför. Samtidigt undrade jag ju. Varför står man innanför och utanför?

Öj magistern, sluta tjata för oss vad som är kultur. Vem är kultur? Den här snoppen jag har ritat är kultur. Vi bestämmer. Vi är konstnärer. Men sluta döda våran inspiration då. Du pratar och pratar. Visst de var väl duktiga, men fatta Shakespeare bor inte här. Han Mozart bor inte här. Stenåldern bor inte här. Jag bor här! Danne bor här! Vi bor i samhället hela dagarna! Om du suddar den sanna snoppen jag lovar jag ritar den igen. Hela nutiden ligger i den snoppen! Och han suddar. Han suddar som en arg hamster. Mitt konstverk! Jävla diktator, jaha du skakar på ditt huvud? Du säger jag inte vill bli något med mitt liv? Bara ett sånt där hopplöst fall va? Fuck you du vet ingenting. Jag ska bli kulturminister en dag. Och Danne ska bli konsult fan.

Jag hade inte läst barnkonventionens artikel 31 förrän nu.
När jag var liten fuskade jag jämt med äggklockan.
Jag är inget barn längre.

Nån Christer från norska sjökaptenshögskolan ringde upp mig personligen. Flera gånger ringde han tills jag hittade mobilen under en kulle kläder. Han undrade om jag Johanna ville lära mig att köra fartyg. Jag slog av radion, skrattade artigt och välte några tomma deodoranter klumpigt från hyllan eftersom drömmen var en annan. Christer harklade sig. Så vad har du för dröm då? Jag tystnade och förvred ansiktet i innerlig önskan innan jag svarade att jag verkligen tyckte om att skriva repliker.

Om kultur är fritt och sant och mångfald. Om kultur är till och inifrån alla människor. Om kultur kan blomstra så som man säger. Då tror jag att alla älskar kultur.

Glädje syns väldigt väl på barn.

 

/ Johanna Svalbacke

Kommentarer inaktiverade.