December – Suzanne Osten

Våra Barn och framtiden.

Vi önskar medkännande barn, omdömesgilla, solidariska medborgare och fler fantastiska entreprenörer och förbluffande nobelpristagare. Hur ska det gå till?

I vår föreställning Flygräddare säger flickan Linda:
- Ingen bryr sig.
Alla sexåringar ropar emot:
- Jo! Jag bryr mig!
En ensam röst: Inte jag.
Vi människor är utrustade med möjlighet till empati och förmågan att tänka.
I pausen frågar skådespelaren barnpubliken: Vad vill du med ditt liv?
- Frihet, svarar någon.
- Jag är en vitval, säger en annan.
Barn i vår publik tror de kan förändra orättvisor. Är det det som skiljer barn från vuxna i vår samtid?

FN:s  Barnkonvention:
Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda.
Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande.
Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.

På nätterna säljer trettonåringar sex utanför min arbetsplats i Stockholms city. Och hur ser det ut på Avenyn? Europas ökade trafficking syns också i Sverige. Skitiga låsta lägenheter finns -du går förbi. Varje dag berättar media om analfabetism och barnarbete, och påminner oss om sakernas allvar. Vi känner igen hungriga barn. Barn som inte kan följa med på utflykter, som inte reser bort, som döljer sin fattigdom.

Artikel 31: Vila och fritid

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

Det är en vacker och viktig formulering som uttrycker en avgörande utveckling i vårt tänkande om barn. En gång var barnen i Europa inte ens beskrivna som individer. Målningar på döda spädbarn visade minivuxna gubbar. 1800-talets kyrka ansåg spädbarnen födda onda med arvsynd. Alice Miller beskriver i begynnelsen var uppfostran hur barn skulle fysiskt straffas som spädbarn.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Barnperspektivets innehåll i politiken handlar om vuxen makt: över pengar och över fördelning. Här ser vi en oroande skillnad mellan ord och handling. 2012 tas filmkonsulenten för barnfilm bort, kommuner sparar in på just barnkultur. Vi märker på min teater Unga Klara i Stockholm att skolor i november inte ens har ens råd att betala vårt subventionerade pris: 35 kronor för en pjäs, och få en gratis…

Politikerna berömmer sig i ord. Men när vi talar med lärare om verkligheten kan vi möta tårar. Att vara en vuxen med yrke att värna barn och inse behoven är tungt.

Konstnärer försöker hjälpa skolan att orka ta emot den erbjudna kulturen. Vare sig det gäller att fylla i blanketter om Skapande Skola eller förmedla motiverande berättelser för att få en rektor att nappa. Vi intervjuar lärare hur vi kan mötas. Som att lära sig inse värdet att kunna läroplaner, mål och värdegrunder.

”INGEN BRYR SIG EGENTLIGEN OM ANDRAS BARN”

Sant? Osant?

Vi talar om hur viktiga barn är.

Inom barnkulturen, skola, politik och medborgare finns ju ett äkta engagemang. Jag möter varje månad andra engagerade människor på seminarier och i salar.

Jag är en av dem som envist hävdat rättviseargument. Barn är underprivilegierade och behöver mest av våra kulturanslag. Så varför plockar man bort barnfilmkonsulenten? Jag kan inte släppa frågan. Den har symbolvärde. Som konstnär vill jag också att vuxna och barn möts i samma salonger. Att gränser överskrids.

Men fördelningspolitiken handlar om att se att barns behov av kultur inte är rättvist fördelat. Vi har inte löst grundbehovet, helt enkelt. Att barn får möta alla konstarter och prova själva.

Vår vuxna egoism styr. Allt.

Vuxna överger sina barn och sina ideal och fördelar mest till sig själva. Se bara på sportens jättearenor…

Så länge barn förtvivlar, och tar avstånd från samhället: skär sig, vill dö – borde vi granska hur vi vuxna handlar. Kan vi göra annorlunda?

Vi kan forma barn. Om vi bryr oss om varandra och fördelar solidariskt räddar de oss. Vi är födda att härma, och skapa gemensamt.

Eller en annan formulering:

ALLA INSER ATT BARNET ÄR VÅR EGENTLIGA GRUND

Barndomens maktlöshet, ja, och våra värderingar bildar grunden. Men fantasiförmåga är utvecklingsbar. Det är där det kan hända något, och jag ser det varje dag på min teater och i skolorna där vi spelar.

Möte med konst innebär möte med oss själva. Skådespelaren är en ny människa som för in helt nya tankar. Ju tidigare, desto mera möjligheter att utveckla nya tankar.

När vi vuxna möter berättelser i barndomen möter vi vår egen historia. Barndomen är grunden till vår empatiska skapande förmåga.

Varför har jag alltid varit intresserad av att göra teater och berättelser för barn? Jag har varit besatt av rättvisa, och jag har ett starkt minne av min egen barnsliga intelligens. Barn behöver smarta, intressanta, sanna berättelser. Vår känsla för rättvisa medfödd. Jag har också blivit road av barns okonventionella förmåga att associera och tänka.

Konventionerna sitter inte fast.

De har starkare impulser, snabbare perception och ger uttryck för starkare känslor. Mina bästa föreställningar har ibland inte recenserats eller förståtts av de vuxna, men de är där min djärvaste skaparförmåga ibland mött en publik med samma vilda tänkande.

Teatern behöver skolan. Lärarna är ambassadörer för samhällsdebatt, konst, kultur, allt. Och hur kan vi konstnärer då bidra och behålla vår roll av att stimulera nya tankar?

Kan ni använda oss som alternativa vuxna?

Många bråkiga elever skriker ut missnöje, många lärare mår inte bra innan de går in i klassrummet.

Vad ska ni ha oss till?

När Barnfonden intervjuat barn i 47 länder är det nedsmutsning av miljön som oroar dem mest.

Alla tänkande varelser ansvarar, läser, iakttar vår värld. Är den frågan egentligen den stora frågan för oss att besvara: medborgarfrågan vad ska ni ha oss till?

- Är det här mitt land?
- Är det här min framtid?
- Vad är mitt unika  värde?

2012 var det barnkulturår i Göteborg. I programförklaringen sa Thomas Martinsson (mp), kulturnämndens ordförande:

- Göteborg ska vara platsen för ett rikt och fritt kulturliv med mångfald och kvalitet. Kulturlivet ska därför vara inkluderande för alla oavsett sociala, ekonomiska och intellektuella samt fysiska förutsättningar. Detta gäller i högsta grad barnen i vår stad.

Det blir spännande att se hur Thomas och vi andra nu inför 2013 lever upp till handling, fantasi, medkänsla och prioritering i budget.

Gott nytt år.

Suzanne Osten

 

 

Kommentarer inaktiverade.