November – Räta på ryggarna (barn)kulturarbetare!

av Ola Lindholm

 

Det är helt avgörande för ett samhälles framtida positiva utveckling att vi exponerar våra barn för högsta möjliga kvalitet. Det är min övertygelse. Det är det som varit ledorden i allt jag gjort för barn de senaste 13 åren.

Det finns inga genvägar. Om våra barn inte får ta del av hög kvalitet så kommer de inte förstå eller kräva hög kvalitet när de blir vuxna. Då kommer ribban sänkas för vad som är god kvalitet och det kommer genomsyra hela vårt samhälle. När konsten och kulturen utarmas kommer vår mänsklighet också utarmas. Att teater, film, bok, tidnings och andra kulturprojekt för barn inte badar i statliga och privata bidrag är för mig en fullständig gåta.

Jag har suttit i en oerhört privilegierad sits i jämförelse med alla de tusentals barnkulturarbetare som varje dag kämpar i motvind. Jag har ägnat mig åt projekt med mångmiljonbudgetar som har haft lyckan att kunna nå en hel generation av barn.

Men även i denna position har jag ständigt stött på problem som jag aldrig mött när jag jobbat mot eller för en vuxen publik. Det största av dessa problem är självbilden hos dem som jobbar mot barn.

Vi har lyckats förminska barnkulturen så till den milda grad att dess egna utövare alltid känner sig lite mindre viktiga och värdiga än sina kollegor som jobbar med kultur. Alltså inte vuxenkultur. För det är ju självklart. Det är normen. För att förstå att det inte handlar om kultur riktat till svensk vuxen medel/överklass krävs ett prefix. I detta fall barn. Barnkultur. Inte riktig kultur. Inte en bok. Inte en film. Inte en tidning. Inte en pjäs. En barnbok. En barnfilm. En barntidning. Ja, ni fattar. Och i samma stund som barn läggs till kultur så försvinner den finaste glansen. Och därmed pengarna.

Det finns givetvis undantag. Men de är lätträknade.

Jag önskar att alla kulturhjältar i Sverige som riktar sina verk mot barn rätade ut sina ryggar lite grann. Att de blev bjudna på de bästa festerna på Bokmässan, att det fanns en riktig guldbagge för film riktad till barn, att Kristallen för bästa barnprogram fick plats i sändningen av galan osv.

Det kommer dessvärre inte hända förrän dessa kulturarbetare kräver sin rättmätiga plats i sin jobbvardag. Och det räcker inte med att dessa människor applåderar varandra och känner sig viktiga inför de redan invigda. Så är det ju redan förståss. Som i alla andra grupperingar. Det är när man möter omvärlden som huvudet ska vara riktigt högt hållet.

Jag minns när EMA-Telstar för många år sedan ville att ”Myror i Brallan” skulle åka runt och sjunga för barn i Sveriges folkparker. Vi hade precis släppt en storsäljande CD. De kallade upp oss på ett möte och föreslog att vi (jag och min kollega Oscar) skulle ta med oss en bandspelare ut och mima och prata lite mellan låtarna.

Rent ekonomiskt lät det som en kanonidé. Men vi hade en gnagande känsla i magen. Vi sade genast nej. Och kom med vårt motbud:

-       Vi ska ha sex livemusiker, vi ska spela på de stora stadsfestivalerna, vi ska ha en enorm backdrop och vi ska ha en lika stor turnébuss som Tomas Ledin. Det handlar om att respektera barnen. Vi ska ge dem deras första stora livekonsert. Det kommer EMA-Telstar tjäna på i längden!!!

Pitchen funkade och vi gav oss ut på vår första sommarturné. Givetvis åts all vår vinst upp av kostnaderna. Men det var första gången jag insåg vad man kan åstadkomma om man är riktigt övertygad om något. Och vad man får betalt om man ger barn och deras föräldrar en kvalitet de inte upplevt förut.

Den övertygelsen måste gödas hos dem som kan göra enastående saker för barn. För om den inte göds så kommer de bästa försvinna från barnen och testa sin lycka där stjärnorna gnistrar klarare. Och den världen är helt säkert på väg mot sin kulturella skymning.

Kommentarer inaktiverade.