Vem försvarar barnteatern när börserna faller?

Hör kultur till människans grundläggande behov? Tak över huvudet, värme samt vatten och mat brukar alla vara eniga om att vi måste ha för att överleva. Men kultur?

Jag hamnade nyligen i en het diskussion om kulturens roll i vårt samhälle. I en tid när alla värden räknas om i pengar, och när urholkningen av ekonomierna dominerar debatten, tycker många det är svårt att ens föra konst och kultur på tal. Försök då med barnkultur. Vem orkar försvara barnens rätt till kultur när börserna faller? Vem har ro att ta med dem på teater och dans om banken inte öppnar i morgon?

Ändå är det i tider då tillvaron gungar kanske viktigare än någonsin att bejaka den rätten. Och det är vi vuxna som har ansvaret. Barnens väg till kulturen går alltid genom de vuxna. De är vi som producerar, väljer, förmedlar och följer med. Bara om vi bestämmer att det är viktigt får barn och unga tillgång till levande konst som teater och dans.

De som i maj besökte årets upplaga av bibu.se, scenkonstbiennalen för barn och unga i Lund, kunde ta del av seminarier där teaterarbetare från krigshärjade områden i Mellanöstern berättade om teaterns betydelse för barnen där. Det var osentimentala men gripande historier om kulturens överlevnadspotential för publik och utövare.

På samma sätt berättar Blanka Kapland i skriften Dockteater bakom taggtråd, utgiven av Dockteaterbiblioteket i Göteborg/Frölunda kulturhus (2005) om vad dockteatern betydde för barnen i koncentrationslägret Theresienstadt under andra världskriget. Barnen längtade efter mänsklig värme, roliga lekar och karuseller, men i bakgrunden på deras teckningar finns hotfulla, mörka figurer med hakkors på kläderna. I den miljön spelade professionella konstnärer dockteater med de knappaste medel och involverade även barnen.

För barn på sjukhus är besök av clowner eller dansare läkedom tillsammans med medicin.

Så kom inte och säg att vi inte behöver kultur om vi vill vara hela människor.

När scenkonsten är som bäst gestaltar den livet från alla dess sidor. De lyckliga och glada likaväl som skrämmande, svåra. Inte nödvändigtvis allt på en gång. Det gäller även det vi spelar för barn. Uppgiften är inte i första hand att förströ dem. Inte heller att uppfostra dem till en blivande vuxen publik.

På den grunden vilar det bästa av den svenska scenkonsten för barn och unga. I sin alldeles egna rätt får de växande generationerna där möta människor som kommunicerar med dem om livets viktigaste frågor genom att aktivera det sant mänskliga i oss, våra förmågor att tänka, känna, uppleva och fantisera.

Det är kvaliteter som också behöver näring. Det är därför barns rätt till konst och kultur är inskrivna i såväl FN:s Barnkonvention som den svenska Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

 

Lis Hellström Sveningson

 

Kommentarer inaktiverade.