Tintin, tårtan, Elsa Beskow och konsten att förhålla sig ödmjuk till sina fördomar

På ett föräldramöte på ett föräldrakooperativ i Stockholms innerstad för nåt år sen sa en förälder plötsligt:

”Mitt barn har berättat att ungarna leker att de är två grupper: de ljusa barnen kallas solar och de mörka kallas bajskorvar.”

Mötet blev lamslaget. Totalt. Jag, som hade ett ljushårigt litet barn på förskolan kände en blandning av skam och förvirring. Genusfrågor kunde vi – oftast – hantera. Dem hade vi vant oss vid på vår förskola. Frågor om etnicitet var uppenbarligen mångdubbelt känsligare i våra homogena svenne-svenska kvarter.

Vad skulle vi säga?

En del blev förtvivlade. Andra log överseende för att lätta upp stämningen. En sa ”Det är nog inte så farligt, barnen är ju inga rasister.” När en annan sa att förklaringen måste vi kunna hitta i föräldragruppens syn på människors värde blev det ganska otrevlig stämning. VA! Är det nån som påstår att vi skulle vara rasister liksom? Och att barnen skulle vara det?

Tystnaden var mjukhård och kompakt. Kompetensen saknades helt.

”Nu får du väl ändå ta och ge dig”, sa en tredje tillslut vänd mot föräldern som påstått att vi föräldrar var problemet, och det gjorde denna förälder ganska snabbt. Gav sig. Blev tyst och gick sen hem till sitt lilla mörkhåriga barn och grät.

Så kom tårt-gate. Vår kulturminister skar leende en tårtbit ur den skrikande svarta kvinnotårtan. De flesta av oss visste varken in eller ut. Hur ska allt detta tolkas? Vad skulle kulturministern gjort? Vad skulle jag själv gjort m jag stod där?

Efter det kom rabaldret kring Stina Wirséns karaktär Lilla hjärtat. Jösses. Vad skulle man tycka nu då? För inte är ju vår fina Stina rasist. Hon vill ju motverka stereotyper!

Sen kom beskedet att barnbiblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm tagit bort Tintin från sina hyllor och initiativtagaren till det, Behrang Miri, fick ta emot en flodvåg av förakt från vita kränkta män och andra som tyckte att det nu hade det fanimig gått för långt.

Men har det gått för långt?

Näe. Jag tror det har gått för kort. Jag tror vi måste ta det här mycket längre. Precis som vi stöter och blöter vår syn på genus och våra fördomar om hur könen bör fungera, så måste vi våga problematisera vår syn på etnicitet. Våga stirra lite på oss själva och våra fördomar. Och – OBS – fundera på var de kommer ifrån.

Barnen kanske inte känner till begreppet rasism, men att påstå att de inte får en grundkurs i kolonialism genom Tintin är ju att blunda för verkligheten. Det är lika solklart som att de får baskunskaper i hur patriarkatet fungerar genom Elsa Beskows pastellvackra böcker som de flesta av oss anser tillhör vårt kulturarv.

Vi kanske till och med kan våga ställa oss frågan om våra små barn kanske har en rasistisk syn på tillvaron?

Eller?

Det här är så svårt, så svårt. Det gör ont.

Men alla har vi dem. Fördomar. Vi måste försöka se dem i vitögat. För de flesta av oss är nog ointresserade av att ge dem i arv till våra barn. Det är i alla fall jag. Och jag är tacksam över om de kulturinstitutioner som finns till för att vägleda våra barn också är det.

/ Tinni Ernsjöö Rappe, författare, filmare, bloggare och journalist

2 kommentarer till Tintin, tårtan, Elsa Beskow och konsten att förhålla sig ödmjuk till sina fördomar

  1. Pingback: Tintin, tårtan, Elsa Beskow och konsten att förhålla sig ödmjuk till sina fördomar | Barnteaterakademin – forum för barnkultur

  2. Pingback: Rasist? « Indievargen