Augusti – Skolstart En livsfarlig skicklighet

Det slår mig när jag får frågan att skriva det här inlägget.  Inte en enda av alla de diskussioner som jag har haft med mitt barns förskola har handlat om genus. Inte en enda.

Jämställdhetstematikens frånvaro beror inte alls på att jag saknar något att säga, ifrågasätta eller föreslå skolan vad gäller genuspedagogik. Det vore rent av märkligt om så vore fallet. De första tio åren av mitt yrkeslivliv har bestått i att studera och plädera jämställdhet i skola, arbetsliv och samhälle.

Det är istället andra saker som alltid tycks komma före och ta över: raden av vikarier; en nerskräpad gårdsplan, olyckstillbud, en ostängd grind och barn som osedda smiter ut på gården och genom den där grinden.

Jag söker mig bakåt i mailkonversationer och noteringar från telefonsamtal och möten med ledningen för skolan. Ur mina till synes triviala ärenden springer, medelst ett allt ilsknare tonläge, frågor om den befintliga personalens förutsättningar att tillgodose säkerhet (minns grinden) och skapa trygghet, mening och möjligheter i samvaron med varje barn. Mest av allt upprepar jag frågor som handlar om gruppstorlek och personaltäthet.  Och voilà – så har vi hamnat mitt i skolpolitikens kärnfråga.

I Göteborgs stad finns inte någon regel, eller något absolut tak, för hur stora barngrupperna får lov att bli. Det numerära förhållandet mellan barn – pedagog är inte en på så vis fastställd faktor, i hur kommunen och stadsdelarna operationaliserar en förskola enligt styrdokumentens föreskrifter.

Skolledningarna talar, i min erfarenhet, mycket sällan om barngruppernas storlek som betydelsebärande för pedagogernas förutsättningar att tillsammans med barnen skapa en meningsfylld verksamhet. Eller en dräglig arbetsmiljö. Mycket vanligare är att pedagogernas ”skicklighet” anförs som avgörande för antalet barn. Framförallt personer i ledningsposition verkar ha en enorm tilltro till att skickligheten löser både varaktig utökning av antal barn i grupp (med oförändrar personalstyrka) och temporära skiftningar. Vid ett tillfälle kallade chefen på min dotters förskola till ett planeringsmöte som fick till konsekvens att en pedagog under dryga två timmar lämnades ensam med arton barn. När jag ifrågasätta denna enda pedagogs möjlighet att ansvara för tillsynen av så många barn, möttes jag av – just det – skicklighetsargumentet. Är man bara tillräckligt ”skicklig” klarar man liksom av hur många barn som helst.

I vad yttrar sig då denna ”skicklighet”? Dess främsta kännetecken tycks vara pedagogens acceptans och följsamhet med de premisser som skolledning ställer upp genom budget och planering. I dessa är ett växande antal barn per pedagog en säker trend.

Det skicklighetsepitet som jag kritiserar följer således av budgetlojalitet, snarare än lojalitet riktad mot nationella styrdokument och den barnkonvention som Sverige har åtagit sig att följa. Sådan ”skicklighet” kan vara rent livsfarlig.  Farlig därför att den inte erkänner en koppling mellan barnens säkerhet och rimlig närvaro av vuxna. Farlig därför att epitetet är tillämpbart även när premisserna reducerar det systematiska arbetet med barnens demokratifostran till ett minimum. Eller när förutsättningarna gör det nära nog omöjligt att lyfta fram och i verksamheten synliggöra omsorg, hänsyn, rättvisa och jämställdhet såsom läroplanen stipulerar i sin portalparagraf.

Skicklighetsretoriken är förrädisk. Den riskerar att tysta lärarnas röster och stänga det kritiska samtalet om skolan.

En pedagogs skicklighet yttrar sig också när han eller hon genom studier, tolkning av styrdokument och beprövad erfarenhet, visar modet att ifrågasätta och bjuda motstånd när besparingar omöjliggör läraruppdraget. Att inte bara se, utan också våga säga att det är barnens säkerhet, trygghet och rätt till vila och lek som äventyras. Det är rimligen en lärarprofessionalitet och kompetens med högre värde än tyst anpassning till den verklighet som verksamhetsårets budget ger.

Och svaret är nej.  Man klarar faktiskt inte av att bära ett pedagogiskt ansvar för arton stycken barn under fem år. Inte om verksamheten ska handla om något annat än förvaring.  Och den ska den ju göra. Därför behövs mer diskussion om förutsättningarna för det dagliga arbetet med demokrati, jämställdhet och kultur.

Gruppstorlek och personaltäthet är på alla sätt ideologiska frågor. Också när de manifesterar sig i en öppen grind och oövervakade barn.  Följsamhet är inte synonymt med skicklighet.

Så skam den som ger sig. Jag har bara börjat.

Av Anna-Karin Wyndhamn

En kommentar till Augusti – Skolstart En livsfarlig skicklighet

  1. Pingback: Månadens inlägg augusti | Barnteaterakademin – forum för barnkultur