Månadens skribent Juli – Mattias Gunnarsson

Artikel 31:
Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

Jag minns en seriesida i Joakim Pirinens album GAS där barnen på någon lekplats i någon förort i slutet av 1900-talet, till den lekplatsansvarige i områdets förfäran,  lekte Chilenskt tortyrfängelse och inte rymdraket i den nya lekställningen.
Jag tycker att det är en bra bild av vuxenvärldens välvilliga förväntan och barnens behov av att undersöka en värld.

31
tre ett

Att leka innebär naturligtvis väldigt olika saker för olika barn, unga och vuxna i olika delar av världen, eller tider i livet.
Det finns ofattbara mängder barn som aldrig får vara barn, som aldrig får leka.
De är vår tids smärta.
Det finns också många som har allt, som ändå inte får leka.

Det verkar i det närmaste omöjligt att rama in ett lekbegrepp som innefattar allas berättelser, men det bör gå att prata lite om leken och dess möjliga kraft i viljan att förändra världen. Förhoppningsvis kan man börja med att prata om lek som begrepp, och sedan leta efter möjligheter för fler att delta. Jag gör ett försök och ser vart det hamnar.

I sin bok Ändliga och oändliga spel definierar James P Carse två hållningar rörande spelet. Det ändliga, som spelas för att vinna med hjälp av externa regler, och det oändliga som spelas för att fortsätta och i vilket reglerna måste omformuleras om spelet hotas att avslutas.

I mitt arbete med Cell har vi arbetat utifrån Carse’s begrepp och formulerat dem som spel och lek, där spel ersätter ändliga spel och lek ersätter oändliga spel.
I detta blir spel och lek förhållningssätt i relationen till omvärlden. Att avsluta eller fortsätta. I det avslutande spelet finns möjligheten till snabba poäng, hierarkisk klättring, medaljer, titlar och mätbar framgång medan leken alltid erbjuder en öppning, en fortsättning. I leken finns alla möjligheter inbäddade.

LEK kan således definieras som en undersökande aktivitet, där regler och gränser står i ständig förhandling för lekens fortsatta existens. Om en regel eller gräns gör att leken riskerar att avslutas, måste den omförhandlas innan detta sker.
Vi leker för att vi vill fortsätta leka.

I leken ges möjligheten att stiga in i temporära rum. En plats för nyfikenhet, allvar, skratt och undersökande. I leken är vi själva herre över regler och gränser och vi får uppfinna berättelsen allt eftersom vi håller på. Frågan tänk om det var såhär…? möjliggör fortsättning där nya frågor kan ställas.
I lekens rum är tiden sin egen och vi får slukas, absorberas, uppleva och lära oss känna igen det flow som är så eftertraktat i vuxenvärlden.

Leken leks för sin egen skull. För själva lekandet.

I leken får vi även möjlighet att undersöka pröva alternativa persona och handlingsmönster, det går att vara liten som ett popcorn och resa i tiden.
Man kan flyga, andas under vatten, rida på en enhörning eller ha fem händer.

I leken äger man tiden och kan i egen takt öva, pröva motoriska, verbala, sociala färdigheter. I leken där världen temporärt skapas och omformuleras finns resten av livet i olika delar, som kan dekonstrueras, undersökas, dissekeras, utmanas och omorganiseras. Världen kan läras utifrån den egna viljan att förstå, i den ordning den lekande själv önskar och frågor kan formuleras när de uppkommer.

Med tårar ser jag på hur den ängsliga vuxenvärlden stänger tidrummet för lek till förmån för den mätbara, konkurrensfrämjande kunskapsinhämtningen och sociala hierarkin.
I skolan, med mer mätbarhet och tidigare betygssättning och nedskärning på kreativa och frågeställande ämnen. På fritiden med en flodvåg av organiserade lekar och idrottsengagemang kombinerat med allt starkare identitetsmarkörer.
Vem fan har tid att leka när man skall syssla med tre olika schemalagda aktiviteter och samtidigt ha rätt kläder, se rätt tv-program och ständigt formulera sig på nätet?

I leken bor kreativiteten och lusten att undersöka och förstå och där bor viljan att kommunicera och förhandla.
I leken växer också självförtroendet att det är möjligt att flytta gränser, kan man tänka det blir det möjligt.

Lekens kraft, som jag ser det, ligger i det öppna slutet, den pågående berättelsen.
Här, till skillnad från det inramade spelet, samexisterar alla möjliga fortsättningar i varje givet ögonblick. Det är en unik situation som kontrolleras av de medlekande. Det är kanske också detta som gör leken hotande för omvärlden, för dem som står utanför, för dem som gärna vill kontrollera situationen. Så mycket enklare att organisera barnen i en fotbollsmatch eller historieprov, där man vet vart man har dem och hur länge, än att låta dem självorganisera i något man som utomstående inte har tillträde. Leken kräver deltagande, medberättande, för att förstås och är man inte med har man inget regelmandat.
Det centrala för samhället, den organiserade vuxenvärlden, blir därför att erbjuda tid-rum för lek. Vill vi att den växande generationen skall ges möjlighet att utforska en möjlig framtid måste vi organisera trygga öppna platser både i schema och rum, där lek kan uppstå.
Vi måste låta dem leka så att de inser att saker kan vara annorlunda.

Släng alla självlekande leksaker åt helvete, sluta hetsa barnen med organiserade sociala markörer, gör skoljobbet i skolan så att eftermiddagarna är öppna för möjligheter, skapa platser och rum där barn och unga kan leka utifrån sina egna behov.

Ge utrymme för den uppväxande generationen att omformulera världen.

// Mattias Gunnarsson

 

 

Kommentarer inaktiverade.