Vem bryr sig om barnprogrammen?

Ett av SVT:s främsta mål för sin kommande verksamhet är enligt den senaste public service-rapporten att ”nå nya generationer”. Man vill säkra framtidens tittare, få dem att välja SVT framför konkurrerande kanaler. Bästa sättet att nå dit torde vara att satsa på barnprogrammen, eller hur? Men gör man verkligen det? Ja, enligt alla man pratar med på SVT. Nej, enligt mig. SVT sviker sin yngsta publik i flera avseenden.

Och det är faktiskt Barnkanalens blotta existens som utgör det största sveket. Att man sedan några år uteslutande sänder barnprogrammen i en egen kanal, fjärran från de två stora, får flera negativa följder. Det innebär nämligen att ytterst få TV-kritiker hittar fram till och analyserar, diskuterar och bedömer de program som visas för barnen. Vidare att färre vuxna över huvud taget tittar på barnprogrammen; Barnkanalen har fått funktionen av praktisk barnvakt att anlita medan middagen aningen lagas eller städas undan. Därtill kan Barnkanalen i egenskap av så kallad nischkanal ha helt andra – läs: mycket sämre – avtal med sina medarbetare. Musiker, författare och skådespelare får med andra ord mindre betalt när de medverkar i Barnkanalen än i SVT1 och SVT2.

Allt detta bidrar till att statusen för barnprogrammen sjunker. En kulturyttring som inte omnämns i medierna, som inte engagerar den betalande publiken och som dess skapare knappt kan leva på får inget vidare starkt symboliskt kapital, för att tala med den franske kultursociologen Pierre Bourdieu.

I förlängningen bidrar det också till att innehållet i kanalen, det vill säga barnprogramutbudet, blir mindre angeläget, mindre intressant, mer slätstruket. Barnkanalen liknar en barnhage – ni vet en sådan där liten gallerförsedd lekplats där man förr i tiden placerade småbarnen för att de inte skulle kunna skada sig på farligheter såsom eluttag eller förstöra vuxensaker såsom krukväxter. Den är en alltigenom trygg liten värld, komplett med pastellfärgad, mjuk, rund, tuggvänlig, greppvänlig, vänligvänlig underhållning. Inget som väcker starka känslor, inget som föder oönskade tankar förekommer här. Inget, kort sagt, som verkligen berör. Och härmed sluts den onda cirkeln: För varför skulle TV-kritiker skriva om det ljumma skvalet i Barnkanalen? Varför skulle föräldrar ägna sin dyrbara tid åt detsamma? Och varför skulle de bästa musikerna, författarna och skådespelarna vilja medverka till det?

Kort sagt: Vem bryr sig om Timmy lamm, Byggare Bob och Rorri Racerbil? Eller om Fredagkväll med Malin, Pysselskogen och Fixa rummet?

Jag skulle vilja se ett barnprogramutbud som faktiskt levde upp till de vackra ord som står i SVT:s sändningstillstånd: SVT ska erbjuda ett varierat utbud av program av hög kvalitet för och med barn och unga. Programmen ska på barns och ungdomars egna villkor förmedla nyheter och fakta samt kulturella och konstnärliga upplevelser från olika delar av Sverige och världen. SVT ska ha en omfattande nyproduktion och egen produktion av program i olika genrer för barn och unga.

För att nå dit måste man börja satsa på kvalitet i stället för kvantitet: Hellre två timmar riktigt bra TV-program per dag än tolv timmar mediokra. Vidare måste man våga sticka ut och upp: Hellre få somliga tittare att resa ragg än att stryka alla medhårs. Och så måste man ta sitt vuxenansvar: inte bara ge ungarna det de vill ha utan också det de inte visste att de ville ha.

Då skulle nog fler bry sig om barnprogrammen.

 av Malena Janson

Kommentarer inaktiverade.