Varje barn har en egen berättelse

När jag kom till skolan för att överlämna boken de hade skrivit och som nu var tryckt på ett förlag, var han inte där. Klasskamraterna berättade att han hade fått börja i en ”specialklass”. En lärare tog mig till hans nya klassrum.

Han är liten för sin ålder men han har ett leende som får honom att lysa och det är som om han tar över hela rummet. Det strålar om honom. Jag förklarar att han har varit med och skrivit boken som jag håller i handen och ger honom hans exemplar. Han sitter knäpptyst och stilla.

I vanliga fall är det som om han försöker jaga iväg något som gör ont genom att ständigt vara i rörelse. Ett finger, en fot, en arm, flackande blick eller ord som ramlar över varandra i nya historier. Han är en naturlig berättare. Som alla barn. De fem minuterna som jag fick av läraren för att presentera boken blev längre.

Han bad mig att berätta om när vi träffades första gången, hur han hade kommit till vårt kontor i Stockholm och ätit sin lunchmatsäck med oss på golvet. Att han hade skrivit allt själv och att det var en ”riktig ritare” som hade illustrerat bilden till hans berättelse. Han bad mig att berätta om hur vi brukade ha en penna bakom örat för att få inspiration till fantasifulla berättelser och hur snabbt och mycket han hade skrivit. Jag fyllde i här och där. Men om jag ska vara ärlig så var det mest han som berättade för sina klasskamrater att han hade medverkat i en bok, något som gjorde honom stolt över sig själv. Vi kramade om varandra och han lovade att komma förbi skrivarverkstaden och hälsa på.

Några veckor senare träffade jag hans lärare. Boken där hans berättelse ingår hade legat framme på skolbänken. Läraren sa att det var nog för att han ville att alla skulle se att han var någon annan än den de trodde att han var.

I tider med hög arbetslöshet och utsatthet är det barnen som drabbas först och värst.  Berättarministeriet driver skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet för att ge barn och unga möjlighet att utveckla sitt skrivande och chansen att bli sedda för något som de är stolta över.

För att så många barn som möjligt ska komma till oss är alla aktiviteter helt kostnadsfria.

// Dilsa Demirbag-Sten, verksamhetsansvarig för Berättarministeriet

- – - – - -

Barnen i Södertälje har genom Berättarministeriet fått en alldeles unik möjlighet. Inte bara barnen förresten; för i Södertälje finns den enda affär som tillhandahåller allt en gästande utomjording kan tänkas behöva, så när barnen kommer till Alien Supermarket hittar de mycket som kan överraska. Fast det breda sortimentet inte tillhandahåller något som barnen på Tellus behöver, så finns här något som varje människa sannolikt skulle ha både nytta och glädje av, nämligen en hemlig dörr till ett rum där endast fantasin sätter gränsen för det som härefter händer.

Trots rigorös säkerhet då lösenordet till denna magiska värld ändras dagligen, lyckas ändå alltid barnen gissa rätt och man måste hjälpas åt redan här! Innanför, i skrivarverkstaden, möter nya utmaningar som klaras genom demokratiska regler: omröstningar och åsiktsfrihet, rätten att få uttrycka denna och förmånen att bli hörd.

Varje barn har en berättelse. Dessutom är varje människa en berättelse.
Den börjar inte med det var en gång – utan den börjar med: ”Det blev en flicka” eller: ”Det blev en pojke. Därefter utformas den helt individuellt för var och en av oss. Vi berättar den för oss själva och andra; och andra berättar en del av den för oss. Ibland tystnar vår egen röst för de andras och alla berättelser om dig och mig, formar oss, bildar vår självbild, bidrar till vårt egenvärde eller att vi bryts ner och förändras.

Berättelsen om mig är en del av större berättelse om en familj, i en berättelse om en släkt i ett samhälles historia. En betydelsefull del i min historia är berättelsen om min barndom. På den tiden när jag var barn låg alltid snön vit på marken om vintern och sommaren doftade av syrener och kattungar och inget regn föll utom solskensregn. Det finns så mycket jag har glömt och så mycket värt att minnas men det jag aldrig glömmer är min mors berättelser. Medan hon sysselsatte sig med sådant som måste göras, sysselsatte hon mig med händelser ur sin egen historia, historien om vår familj och vår släkt.

Då min mor var barn, saknade hon det man på den tiden kallade läshuvud. Hade hon varit barn idag hade hon förhoppningsvis fått redskap för sina läs och skrivsvårigheter. Där jag satt i köket, ofta med ett ritblock framför mig förvandlades hon till en sagoberättare och historieskrivare för mig.

Hon berättade om den långa vägen hon haft till skolan och jag förstod hur långt det varit först nästa sommar, när jag bad henne visa mig den. Jag orkade inte ens halvvägs genom skogen! Alla äventyr som utspelat sig där och alla intriger som smiddes på den vägen var det mest häpnadsväckande jag hört innan jag började skolan. De förmedlade styrkan att veta varifrån vi kommit, säkert en hel del folkvett men allra mest en alldeles magisk värld inför min inre syn.

Genom Berättarministeriet får jag nu förmånen att motivera barn att berätta och jag får höra de mest fantastiska berättelser, som ibland förmedlar den historia som barnen är förtrogna med och som ger mig tillträde till ett rum som är okänt för mig. Lösenord som förmedlar tillträde till den värld som generationen efter mig kommer att formulera.

Att genom lek fritt träna och bearbeta, att fritt formulera och fantisera är en förutsättning för att kunna förmulera berättelsen om ”Mig”.

Ett barn behöver inte bara få upptäcka sina förutsättningar, utan även kunna förmedla sin egen röst i ett ständigt ökande brus av krav, konkurrens och konsumtion. Det är viktigt att hitta sin egen berättelse, bortom grammatikregler och rättstavningsprogram.

Ingen fritid kan göras meningsfullare än den som ger barnet en egen röst.

// Ingela Tariq, volontär på Berättarministeriet

Kommentarer inaktiverade.