Den heliga Barnkonventionen?

Jag inser att jag svär i kyrkan när jag inleder ett bidrag i en debatt om barnkultur eller kanske mera precist om barn och kultur genom att inte entusiastiskt utropa Barnkonventionens paragrafer som heliga dokument.

Svagheten med de flesta konventioner är, anser jag, att de lätt betraktas som slutpunkter – nu har vi slagit fast vad som gäller, nu kan vi gå vidare. Det gör att de lätt låter sig nyttjas som besvärjelser: konventionen fastslår något och det ska vi rätta oss efter. Jag har suttit vid alltför många sammanträden, där man diskuterat framtidsplaner, ofta i form av projekt, där man ängsligt prickat av att alla uppställda målformuleringar fått sina rader i verksamhetsplanen.

Det förhindrar ibland ett angeläget utvecklande av argument och åsikter, inte minst när det gäller kulturpolitik, vars svaghet är att vara ett abstrakt begrepp till skillnad från kulturens yttringar – en bok är en bok, inte bara att läsa utan också att hålla i, teaterföreställningen finns där och är inte bara en fiktion. Jag ska förtydliga vad jag syftar på.

Barn som målgrupp?
I kulturpolitiken är barnen oftast en målgrupp. Hur kan vi nå de unga med det som vi anser viktigt att föra ut till dem? Avsändarens goda ambitioner får inte sällan en alltför dominerande plats i kulturpolitiken och öppnar därigenom för förmyndarnas inträde på arenan. Och man ska komma ihåg att allt förmynderskap är förnedrande, även om förmyndarna skulle råka vara välvilligt inställda till sina myndlingar. Kanske är det välvilliga förmynderskapet det värsta, de illvilliga förmyndarna kan man bekämpa, de välvilliga som omfamnar en är svårare att komma undan. Alla de som idag ropar på vikten av att skolan uppställer en litterär kanon, dvs en lista på böcker som garanterat alla ska ha läst, när de slutar grundskolan, ingår i denna grupp välvilliga förmyndare. De slipper förklara varför man ska läsa just de böckerna, och de befriar sig själva från obehaget att emellanåt också ompröva sitt eget förhållande till dem.

Barn som sektor för kulturarbete?
Barnen kan också ses som en sektor av kulturlivet, med sina egna kulturformer och kulturyttringar, som verkar låsande i stället för utvecklande och befriande. Jag hörde härförleden Unga Klaras Suzanne Osten belysa just detta, när hon ställde frågan varför barnteaterföreställningar alltid ska vara korta – trettio minuter är vad små barn förutsättes kunna ta till sig. Kulturskapare och kulturarbetare inordnar sig i sitt skapande till det som förväntas av dem. Medan målgruppssynen avgränsar – inhägnar – mottagarna, begränsar sektorssynen innehållet.

Barn – en del av kulturgemenskapen!
Om kulturpolitiken ska bli meningsfull kan den inte bara utformas efter dessa två synsätt – målgrupp eller sektor. Det måste också finna utrymme för att barnen ges tillträde till hela kulturgemenskapen och erkänns som medlemmar av den liksom de vuxna. Vuxenvärldens engagemang för barns kultur får inte låsas in av definitioner som begränsar och försvårar barns egna bidrag till vuxenvärlden. Jag inser att mitt resonemang har den svaghet som alla abstraktioner har – att underlätta tankeflykt och precisering.

Låt mig därför utveckla tanken genom att hänvisa till betydelsen av att vuxenvärlden också vågar ifrågasätta barns skapande i stället för att oreflekterat romantisera det. Att det inte får ske i former som kränker och hejdar barns skapande är en sak, men jag är väl inte ensam om att irriteras av de många offentliga kulturarrangemang, där barn lockas att imitera det som i vuxenkulturen är så påtagligt – drömmen om uppmärksamhet och framgång kväver de tankar som kan ha funnits och pacificerar de hot och spänningar som kan ha funnits också hos de mycket unga aktörerna. Allt som barn framför på en scen är inte bra, och vuxenimitationerna exempelvis i TV kan vara plågsamma att se.

Barnkultur som produktiv kraft
En kulturpolitik som ser barn inte bara som målgrupp eller sektor, utan också formas för att möjliggöra det oväntade och till och med det oönskade, kan medverka till att barnkulturen blir en produktiv kraft som berikar alla medborgares liv, inte bara hindrar barnen från att ställa till otyg.

Bengt Göransson

Kommentarer inaktiverade.