Blogg Barnkulturåret 2012

December – Våra Barn och framtiden.

av Suzanne Osten

Vi önskar medkännande barn, omdömesgilla, solidariska medborgare och fler fantastiska entreprenörer och förbluffande nobelpristagare. Hur ska det gå till?

I vår föreställning Flygräddare säger flickan Linda:
- Ingen bryr sig.
Alla sexåringar ropar emot:
- Jo! Jag bryr mig!
En ensam röst: Inte jag.
Vi människor är utrustade med möjlighet till empati och förmågan att tänka.
I pausen frågar skådespelaren barnpubliken: Vad vill du med ditt liv?
- Frihet, svarar någon.
- Jag är en vitval, säger en annan.
Barn i vår publik tror de kan förändra orättvisor. Är det det som skiljer barn från vuxna i vår samtid?

FN:s  Barnkonvention:
Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda.
Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande.
Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.

På nätterna säljer trettonåringar sex utanför min arbetsplats i Stockholms city. Och hur ser det ut på Avenyn? Europas ökade trafficking syns också i Sverige. Skitiga låsta lägenheter finns -du går förbi. Varje dag berättar media om analfabetism och barnarbete, och påminner oss om sakernas allvar. Vi känner igen hungriga barn. Barn som inte kan följa med på utflykter, som inte reser bort, som döljer sin fattigdom.

Artikel 31: Vila och fritid

1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

Det är en vacker och viktig formulering som uttrycker en avgörande utveckling i vårt tänkande om barn. En gång var barnen i Europa inte ens beskrivna som individer. Målningar på döda spädbarn visade minivuxna gubbar. 1800-talets kyrka ansåg spädbarnen födda onda med arvsynd. Alice Miller beskriver i begynnelsen var uppfostran hur barn skulle fysiskt straffas som spädbarn.

2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Barnperspektivets innehåll i politiken handlar om vuxen makt: över pengar och över fördelning. Här ser vi en oroande skillnad mellan ord och handling. 2012 tas filmkonsulenten för barnfilm bort, kommuner sparar in på just barnkultur. Vi märker på min teater Unga Klara i Stockholm att skolor i november inte ens har ens råd att betala vårt subventionerade pris: 35 kronor för en pjäs, och få en gratis…

Politikerna berömmer sig i ord. Men när vi talar med lärare om verkligheten kan vi möta tårar. Att vara en vuxen med yrke att värna barn och inse behoven är tungt.

Konstnärer försöker hjälpa skolan att orka ta emot den erbjudna kulturen. Vare sig det gäller att fylla i blanketter om Skapande Skola eller förmedla motiverande berättelser för att få en rektor att nappa. Vi intervjuar lärare hur vi kan mötas. Som att lära sig inse värdet att kunna läroplaner, mål och värdegrunder.

”INGEN BRYR SIG EGENTLIGEN OM ANDRAS BARN”

Sant? Osant?

Vi talar om hur viktiga barn är.

Inom barnkulturen, skola, politik och medborgare finns ju ett äkta engagemang. Jag möter varje månad andra engagerade människor på seminarier och i salar.

Jag är en av dem som envist hävdat rättviseargument. Barn är underprivilegierade och behöver mest av våra kulturanslag. Så varför plockar man bort barnfilmkonsulenten? Jag kan inte släppa frågan. Den har symbolvärde. Som konstnär vill jag också att vuxna och barn möts i samma salonger. Att gränser överskrids.

Men fördelningspolitiken handlar om att se att barns behov av kultur inte är rättvist fördelat. Vi har inte löst grundbehovet, helt enkelt. Att barn får möta alla konstarter och prova själva.

Vår vuxna egoism styr. Allt.

Vuxna överger sina barn och sina ideal och fördelar mest till sig själva. Se bara på sportens jättearenor…

Så länge barn förtvivlar, och tar avstånd från samhället: skär sig, vill dö – borde vi granska hur vi vuxna handlar. Kan vi göra annorlunda?

Vi kan forma barn. Om vi bryr oss om varandra och fördelar solidariskt räddar de oss. Vi är födda att härma, och skapa gemensamt.

Eller en annan formulering:

ALLA INSER ATT BARNET ÄR VÅR EGENTLIGA GRUND

Barndomens maktlöshet, ja, och våra värderingar bildar grunden. Men fantasiförmåga är utvecklingsbar. Det är där det kan hända något, och jag ser det varje dag på min teater och i skolorna där vi spelar.

Möte med konst innebär möte med oss själva. Skådespelaren är en ny människa som för in helt nya tankar. Ju tidigare, desto mera möjligheter att utveckla nya tankar.

När vi vuxna möter berättelser i barndomen möter vi vår egen historia. Barndomen är grunden till vår empatiska skapande förmåga.

Varför har jag alltid varit intresserad av att göra teater och berättelser för barn? Jag har varit besatt av rättvisa, och jag har ett starkt minne av min egen barnsliga intelligens. Barn behöver smarta, intressanta, sanna berättelser. Vår känsla för rättvisa medfödd. Jag har också blivit road av barns okonventionella förmåga att associera och tänka.

Konventionerna sitter inte fast.

De har starkare impulser, snabbare perception och ger uttryck för starkare känslor. Mina bästa föreställningar har ibland inte recenserats eller förståtts av de vuxna, men de är där min djärvaste skaparförmåga ibland mött en publik med samma vilda tänkande.

Teatern behöver skolan. Lärarna är ambassadörer för samhällsdebatt, konst, kultur, allt. Och hur kan vi konstnärer då bidra och behålla vår roll av att stimulera nya tankar?

Kan ni använda oss som alternativa vuxna?

Många bråkiga elever skriker ut missnöje, många lärare mår inte bra innan de går in i klassrummet.

Vad ska ni ha oss till?

När Barnfonden intervjuat barn i 47 länder är det nedsmutsning av miljön som oroar dem mest.

Alla tänkande varelser ansvarar, läser, iakttar vår värld. Är den frågan egentligen den stora frågan för oss att besvara: medborgarfrågan vad ska ni ha oss till?

- Är det här mitt land?
- Är det här min framtid?
- Vad är mitt unika  värde?

2012 var det barnkulturår i Göteborg. I programförklaringen sa Thomas Martinsson (mp), kulturnämndens ordförande:

- Göteborg ska vara platsen för ett rikt och fritt kulturliv med mångfald och kvalitet. Kulturlivet ska därför vara inkluderande för alla oavsett sociala, ekonomiska och intellektuella samt fysiska förutsättningar. Detta gäller i högsta grad barnen i vår stad.

Det blir spännande att se hur Thomas och vi andra nu inför 2013 lever upp till handling, fantasi, medkänsla och prioritering i budget.

Gott nytt år.

Suzanne Osten

November – Räta på ryggarna, (barn)kulturarbetare!

av Ola Lindholm

Det är helt avgörande för ett samhälles framtida positiva utveckling att vi exponerar våra barn för högsta möjliga kvalitet. Det är min övertygelse. Det är det som varit ledorden i allt jag gjort för barn de senaste 13 åren.

Det finns inga genvägar. Om våra barn inte får ta del av hög kvalitet så kommer de inte förstå eller kräva hög kvalitet när de blir vuxna. Då kommer ribban sänkas för vad som är god kvalitet och det kommer genomsyra hela vårt samhälle. När konsten och kulturen utarmas kommer vår mänsklighet också utarmas. Att teater, film, bok, tidnings och andra kulturprojekt för barn inte badar i statliga och privata bidrag är för mig en fullständig gåta.

Jag har suttit i en oerhört privilegierad sits i jämförelse med alla de tusentals barnkulturarbetare som varje dag kämpar i motvind. Jag har ägnat mig åt projekt med mångmiljonbudgetar som har haft lyckan att kunna nå en hel generation av barn.

Men även i denna position har jag ständigt stött på problem som jag aldrig mött när jag jobbat mot eller för en vuxen publik. Det största av dessa problem är självbilden hos dem som jobbar mot barn.

Vi har lyckats förminska barnkulturen så till den milda grad att dess egna utövare alltid känner sig lite mindre viktiga och värdiga än sina kollegor som jobbar med kultur. Alltså inte vuxenkultur. För det är ju självklart. Det är normen. För att förstå att det inte handlar om kultur riktat till svensk vuxen medel/överklass krävs ett prefix. I detta fall barn. Barnkultur. Inte riktig kultur. Inte en bok. Inte en film. Inte en tidning. Inte en pjäs. En barnbok. En barnfilm. En barntidning. Ja, ni fattar. Och i samma stund som barn läggs till kultur så försvinner den finaste glansen. Och därmed pengarna.

Det finns givetvis undantag. Men de är lätträknade.

Jag önskar att alla kulturhjältar i Sverige som riktar sina verk mot barn rätade ut sina ryggar lite grann. Att de blev bjudna på de bästa festerna på Bokmässan, att det fanns en riktig guldbagge för film riktad till barn, att Kristallen för bästa barnprogram fick plats i sändningen av galan osv.

Det kommer dessvärre inte hända förrän dessa kulturarbetare kräver sin rättmätiga plats i sin jobbvardag. Och det räcker inte med att dessa människor applåderar varandra och känner sig viktiga inför de redan invigda. Så är det ju redan förståss. Som i alla andra grupperingar. Det är när man möter omvärlden som huvudet ska vara riktigt högt hållet.

Jag minns när EMA-Telstar för många år sedan ville att ”Myror i Brallan” skulle åka runt och sjunga för barn i Sveriges folkparker. Vi hade precis släppt en storsäljande CD. De kallade upp oss på ett möte och föreslog att vi (jag och min kollega Oscar) skulle ta med oss en bandspelare ut och mima och prata lite mellan låtarna.

Rent ekonomiskt lät det som en kanonidé. Men vi hade en gnagande känsla i magen. Vi sade genast nej. Och kom med vårt motbud:

-       Vi ska ha sex livemusiker, vi ska spela på de stora stadsfestivalerna, vi ska ha en enorm backdrop och vi ska ha en lika stor turnébuss som Tomas Ledin. Det handlar om att respektera barnen. Vi ska ge dem deras första stora livekonsert. Det kommer EMA-Telstar tjäna på i längden!!!

Pitchen funkade och vi gav oss ut på vår första sommarturné. Givetvis åts all vår vinst upp av kostnaderna. Men det var första gången jag insåg vad man kan åstadkomma om man är riktigt övertygad om något. Och vad man får betalt om man ger barn och deras föräldrar en kvalitet de inte upplevt förut.

Den övertygelsen måste gödas hos dem som kan göra enastående saker för barn. För om den inte göds så kommer de bästa försvinna från barnen och testa sin lycka där stjärnorna gnistrar klarare. Och den världen är helt säkert på väg mot sin kulturella skymning.

Ola Lindholm har varit med och skapat Myror i Brallan, Ola och Gorillan och Wild Kids för SVT. Han har varit chefredaktör för Kamratposten under fem år och givit ut tre barnskivor och vunnit en grammis. Han har suttit i BRIS styrelse och skrivit sångtexter till Sean Banan. Just nu bor han på Skaftö utanför Lysekil där han försöker laga en traktor till sin son.

- – - – - – - 

Oktober - Vem försvarar barnteatern när börserna faller?

av Lis Hellström Sveningson

Hör kultur till människans grundläggande behov? Tak över huvudet, värme samt vatten och mat brukar alla vara eniga om att vi måste ha för att överleva. Men kultur?

Jag hamnade nyligen i en het diskussion om kulturens roll i vårt samhälle. I en tid när alla värden räknas om i pengar, och när urholkningen av ekonomierna dominerar debatten, tycker många det är svårt att ens föra konst och kultur på tal. Försök då med barnkultur. Vem orkar försvara barnens rätt till kultur när börserna faller? Vem har ro att ta med dem på teater och dans om banken inte öppnar i morgon?

Ändå är det i tider då tillvaron gungar kanske viktigare än någonsin att bejaka den rätten. Och det är vi vuxna som har ansvaret. Barnens väg till kulturen går alltid genom de vuxna. De är vi som producerar, väljer, förmedlar och följer med. Bara om vi bestämmer att det är viktigt får barn och unga tillgång till levande konst som teater och dans.

De som i maj besökte årets upplaga av bibu.se, scenkonstbiennalen för barn och unga i Lund, kunde ta del av seminarier där teaterarbetare från krigshärjade områden i Mellanöstern berättade om teaterns betydelse för barnen där. Det var osentimentala men gripande historier om kulturens överlevnadspotential för publik och utövare.

På samma sätt berättar Blanka Kapland i skriften Dockteater bakom taggtråd, utgiven av Dockteaterbiblioteket i Göteborg/Frölunda kulturhus (2005) om vad dockteatern betydde för barnen i koncentrationslägret Theresienstadt under andra världskriget. Barnen längtade efter mänsklig värme, roliga lekar och karuseller, men i bakgrunden på deras teckningar finns hotfulla, mörka figurer med hakkors på kläderna. I den miljön spelade professionella konstnärer dockteater med de knappaste medel och involverade även barnen.

För barn på sjukhus är besök av clowner eller dansare läkedom tillsammans med medicin.

Så kom inte och säg att vi inte behöver kultur om vi vill vara hela människor.

När scenkonsten är som bäst gestaltar den livet från alla dess sidor. De lyckliga och glada likaväl som skrämmande, svåra. Inte nödvändigtvis allt på en gång. Det gäller även det vi spelar för barn. Uppgiften är inte i första hand att förströ dem. Inte heller att uppfostra dem till en blivande vuxen publik.

På den grunden vilar det bästa av den svenska scenkonsten för barn och unga. I sin alldeles egna rätt får de växande generationerna där möta människor som kommunicerar med dem om livets viktigaste frågor genom att aktivera det sant mänskliga i oss, våra förmågor att tänka, känna, uppleva och fantisera.

Det är kvaliteter som också behöver näring. Det är därför barns rätt till konst och kultur är inskrivna i såväl FN:s Barnkonvention som den svenska Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet 2011.

Lis Hellström Sveningson är fri kulturskribent och kritiker i bland annat Göteborgs-Posten, Nummer.se, Danstidningen och AKT. Hon är även lärare på ett flertal, framför allt konstnärliga, utbildningar och ses även som seminarieledare och debattör i olika kultursammanhang.

- – - – - – - 

September – Tintin, tårtan, Elsa Beskow och konsten att förhålla sig ödmjuk till sina fördomar 

av Tinni Ernsjöö Rappe

På ett föräldramöte på ett föräldrakooperativ i Stockholms innerstad för nåt år sen sa en förälder plötsligt:

”Mitt barn har berättat att ungarna leker att de är två grupper: de ljusa barnen kallas solar och de mörka kallas bajskorvar.”

Mötet blev lamslaget. Totalt. Jag, som hade ett ljushårigt litet barn på förskolan kände en blandning av skam och förvirring. Genusfrågor kunde vi – oftast – hantera. Dem hade vi vant oss vid på vår förskola. Frågor om etnicitet var uppenbarligen mångdubbelt känsligare i våra homogena svenne-svenska kvarter.

Vad skulle vi säga?

En del blev förtvivlade. Andra log överseende för att lätta upp stämningen. En sa ”Det är nog inte så farligt, barnen är ju inga rasister.” När en annan sa att förklaringen måste vi kunna hitta i föräldragruppens syn på människors värde blev det ganska otrevlig stämning. VA! Är det nån som påstår att vi skulle vara rasister liksom? Och att barnen skulle vara det?

Tystnaden var mjukhård och kompakt. Kompetensen saknades helt.

”Nu får du väl ändå ta och ge dig”, sa en tredje tillslut vänd mot föräldern som påstått att vi föräldrar var problemet, och det gjorde denna förälder ganska snabbt. Gav sig. Blev tyst och gick sen hem till sitt lilla mörkhåriga barn och grät.

Så kom tårt-gate. Vår kulturminister skar leende en tårtbit ur den skrikande svarta kvinnotårtan. De flesta av oss visste varken in eller ut. Hur ska allt detta tolkas? Vad skulle kulturministern gjort? Vad skulle jag själv gjort m jag stod där?

Efter det kom rabaldret kring Stina Wirséns karaktär Lilla hjärtat. Jösses. Vad skulle man tycka nu då? För inte är ju vår fina Stina rasist. Hon vill ju motverka stereotyper!

Sen kom beskedet att barnbiblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm tagit bort Tintin från sina hyllor och initiativtagaren till det, Behrang Miri, fick ta emot en flodvåg av förakt från vita kränkta män och andra som tyckte att det nu hade det fanimig gått för långt.

Men har det gått för långt?

Näe. Jag tror det har gått för kort. Jag tror vi måste ta det här mycket längre. Precis som vi stöter och blöter vår syn på genus och våra fördomar om hur könen bör fungera, så måste vi våga problematisera vår syn på etnicitet. Våga stirra lite på oss själva och våra fördomar. Och – OBS – fundera på var de kommer ifrån.

Barnen kanske inte känner till begreppet rasism, men att påstå att de inte får en grundkurs i kolonialism genom Tintin är ju att blunda för verkligheten. Det är lika solklart som att de får baskunskaper i hur patriarkatet fungerar genom Elsa Beskows pastellvackra böcker som de flesta av oss anser tillhör vårt kulturarv.

Vi kanske till och med kan våga ställa oss frågan om våra små barn kanske har en rasistisk syn på tillvaron?

Eller?

Det här är så svårt, så svårt. Det gör ont.

Men alla har vi dem. Fördomar. Vi måste försöka se dem i vitögat. För de flesta av oss är nog ointresserade av att ge dem i arv till våra barn. Det är i alla fall jag. Och jag är tacksam över om de kulturinstitutioner som finns till för att vägleda våra barn också är det.

// Tinni Ernsjöö Rappe är författare, filmare, bloggare och journalist. Hon har skrivit ett flertal böcker, bl a Diagnos: Duktig (tillsammans med Jennie Sjögren) och Skriet från kärnfamiljen (tillsammans med Rebecka Ergren Aldén). Hon driver även barnboksbloggen Grannfrun.
- – - – - – - 

Augusti – Skolstart

En livsfarlig skicklighet

 

Av Anna-Karin Wyndhamn

Det slår mig när jag får frågan att skriva det här inlägget.  Inte en enda av alla de diskussioner som jag har haft med mitt barns förskola har handlat om genus. Inte en enda.

Jämställdhetstematikens frånvaro beror inte alls på att jag saknar något att säga, ifrågasätta eller föreslå skolan vad gäller genuspedagogik. Det vore rent av märkligt om så vore fallet. De första tio åren av mitt yrkeslivliv har bestått i att studera och plädera jämställdhet i skola, arbetsliv och samhälle.

Det är istället andra saker som alltid tycks komma före och ta över: raden av vikarier; en nerskräpad gårdsplan, olyckstillbud, en ostängd grind och barn som osedda smiter ut på gården och genom den där grinden.

Jag söker mig bakåt i mailkonversationer och noteringar från telefonsamtal och möten med ledningen för skolan. Ur mina till synes triviala ärenden springer, medelst ett allt ilsknare tonläge, frågor om den befintliga personalens förutsättningar att tillgodose säkerhet (minns grinden) och skapa trygghet, mening och möjligheter i samvaron med varje barn. Mest av allt upprepar jag frågor som handlar om gruppstorlek och personaltäthet.  Och voilà – så har vi hamnat mitt i skolpolitikens kärnfråga.

I Göteborgs stad finns inte någon regel, eller något absolut tak, för hur stora barngrupperna får lov att bli. Det numerära förhållandet mellan barn – pedagog är inte en på så vis fastställd faktor, i hur kommunen och stadsdelarna operationaliserar en förskola enligt styrdokumentens föreskrifter.

Skolledningarna talar, i min erfarenhet, mycket sällan om barngruppernas storlek som betydelsebärande för pedagogernas förutsättningar att tillsammans med barnen skapa en meningsfylld verksamhet. Eller en dräglig arbetsmiljö. Mycket vanligare är att pedagogernas ”skicklighet” anförs som avgörande för antalet barn. Framförallt personer i ledningsposition verkar ha en enorm tilltro till att skickligheten löser både varaktig utökning av antal barn i grupp (med oförändrar personalstyrka) och temporära skiftningar. Vid ett tillfälle kallade chefen på min dotters förskola till ett planeringsmöte som fick till konsekvens att en pedagog under dryga två timmar lämnades ensam med arton barn. När jag ifrågasätta denna enda pedagogs möjlighet att ansvara för tillsynen av så många barn, möttes jag av – just det – skicklighetsargumentet. Är man bara tillräckligt ”skicklig” klarar man liksom av hur många barn som helst.

I vad yttrar sig då denna ”skicklighet”? Dess främsta kännetecken tycks vara pedagogens acceptans och följsamhet med de premisser som skolledning ställer upp genom budget och planering. I dessa är ett växande antal barn per pedagog en säker trend.

Det skicklighetsepitet som jag kritiserar följer således av budgetlojalitet, snarare än lojalitet riktad mot nationella styrdokument och den barnkonvention som Sverige har åtagit sig att följa. Sådan ”skicklighet” kan vara rent livsfarlig.  Farlig därför att den inte erkänner en koppling mellan barnens säkerhet och rimlig närvaro av vuxna. Farlig därför att epitetet är tillämpbart även när premisserna reducerar det systematiska arbetet med barnens demokratifostran till ett minimum. Eller när förutsättningarna gör det nära nog omöjligt att lyfta fram och i verksamheten synliggöra omsorg, hänsyn, rättvisa och jämställdhet såsom läroplanen stipulerar i sin portalparagraf.

Skicklighetsretoriken är förrädisk. Den riskerar att tysta lärarnas röster och stänga det kritiska samtalet om skolan.

En pedagogs skicklighet yttrar sig också när han eller hon genom studier, tolkning av styrdokument och beprövad erfarenhet, visar modet att ifrågasätta och bjuda motstånd när besparingar omöjliggör läraruppdraget. Att inte bara se, utan också våga säga att det är barnens säkerhet, trygghet och rätt till vila och lek som äventyras. Det är rimligen en lärarprofessionalitet och kompetens med högre värde än tyst anpassning till den verklighet som verksamhetsårets budget ger.

Och svaret är nej.  Man klarar faktiskt inte av att bära ett pedagogiskt ansvar för arton stycken barn under fem år. Inte om verksamheten ska handla om något annat än förvaring.  Och den ska den ju göra. Därför behövs mer diskussion om förutsättningarna för det dagliga arbetet med demokrati, jämställdhet och kultur.

Gruppstorlek och personaltäthet är på alla sätt ideologiska frågor. Också när de manifesterar sig i en öppen grind och oövervakade barn.  Följsamhet är inte synonymt med skicklighet.

Så skam den som ger sig. Jag har bara börjat.

Månades skribent i augusti, Anna-Karin Wyndhamn, är utbildad gymnasielärare, doktorand i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet och att har mångårig erfarenhet av att arbeta med likabehandlingsfrågor.
- – - – - – - 
 

Juli – Varje barn har rätt till lek, vila och fritid

av Mattias Gunnarsson

Jag minns en seriesida i Joakim Pirinens album GAS där barnen på någon lekplats i någon förort i slutet av 1900-talet, till den lekplatsansvarige i områdets förfäran,  lekte Chilenskt tortyrfängelse och inte rymdraket i den nya lekställningen.
Jag tycker att det är en bra bild av vuxenvärldens välvilliga förväntan och barnens behov av att undersöka en värld.

31
tre ett

Att leka innebär naturligtvis väldigt olika saker för olika barn, unga och vuxna i olika delar av världen, eller tider i livet.
Det finns ofattbara mängder barn som aldrig får vara barn, som aldrig får leka.
De är vår tids smärta.
Det finns också många som har allt, som ändå inte får leka.

Det verkar i det närmaste omöjligt att rama in ett lekbegrepp som innefattar allas berättelser, men det bör gå att prata lite om leken och dess möjliga kraft i viljan att förändra världen. Förhoppningsvis kan man börja med att prata om lek som begrepp, och sedan leta efter möjligheter för fler att delta. Jag gör ett försök och ser vart det hamnar.

I sin bok Ändliga och oändliga spel definierar James P Carse två hållningar rörande spelet. Det ändliga, som spelas för att vinna med hjälp av externa regler, och det oändliga som spelas för att fortsätta och i vilket reglerna måste omformuleras om spelet hotas att avslutas.

I mitt arbete med Cell har vi arbetat utifrån Carse’s begrepp och formulerat dem som spel och lek, där spel ersätter ändliga spel och lek ersätter oändliga spel.
I detta blir spel och lek förhållningssätt i relationen till omvärlden. Att avsluta eller fortsätta. I det avslutande spelet finns möjligheten till snabba poäng, hierarkisk klättring, medaljer, titlar och mätbar framgång medan leken alltid erbjuder en öppning, en fortsättning. I leken finns alla möjligheter inbäddade.

LEK kan således definieras som en undersökande aktivitet, där regler och gränser står i ständig förhandling för lekens fortsatta existens. Om en regel eller gräns gör att leken riskerar att avslutas, måste den omförhandlas innan detta sker.
Vi leker för att vi vill fortsätta leka.

I leken ges möjligheten att stiga in i temporära rum. En plats för nyfikenhet, allvar, skratt och undersökande. I leken är vi själva herre över regler och gränser och vi får uppfinna berättelsen allt eftersom vi håller på. Frågan tänk om det var såhär…? möjliggör fortsättning där nya frågor kan ställas.
I lekens rum är tiden sin egen och vi får slukas, absorberas, uppleva och lära oss känna igen det flow som är så eftertraktat i vuxenvärlden.

Leken leks för sin egen skull. För själva lekandet.

I leken får vi även möjlighet att undersöka pröva alternativa persona och handlingsmönster, det går att vara liten som ett popcorn och resa i tiden.
Man kan flyga, andas under vatten, rida på en enhörning eller ha fem händer.

I leken äger man tiden och kan i egen takt öva, pröva motoriska, verbala, sociala färdigheter. I leken där världen temporärt skapas och omformuleras finns resten av livet i olika delar, som kan dekonstrueras, undersökas, dissekeras, utmanas och omorganiseras. Världen kan läras utifrån den egna viljan att förstå, i den ordning den lekande själv önskar och frågor kan formuleras när de uppkommer.

Med tårar ser jag på hur den ängsliga vuxenvärlden stänger tidrummet för lek till förmån för den mätbara, konkurrensfrämjande kunskapsinhämtningen och sociala hierarkin.
I skolan, med mer mätbarhet och tidigare betygssättning och nedskärning på kreativa och frågeställande ämnen. På fritiden med en flodvåg av organiserade lekar och idrottsengagemang kombinerat med allt starkare identitetsmarkörer.
Vem fan har tid att leka när man skall syssla med tre olika schemalagda aktiviteter och samtidigt ha rätt kläder, se rätt tv-program och ständigt formulera sig på nätet?

I leken bor kreativiteten och lusten att undersöka och förstå och där bor viljan att kommunicera och förhandla.
I leken växer också självförtroendet att det är möjligt att flytta gränser, kan man tänka det blir det möjligt.

Lekens kraft, som jag ser det, ligger i det öppna slutet, den pågående berättelsen.
Här, till skillnad från det inramade spelet, samexisterar alla möjliga fortsättningar i varje givet ögonblick. Det är en unik situation som kontrolleras av de medlekande. Det är kanske också detta som gör leken hotande för omvärlden, för dem som står utanför, för dem som gärna vill kontrollera situationen. Så mycket enklare att organisera barnen i en fotbollsmatch eller historieprov, där man vet vart man har dem och hur länge, än att låta dem självorganisera i något man som utomstående inte har tillträde. Leken kräver deltagande, medberättande, för att förstås och är man inte med har man inget regelmandat.
Det centrala för samhället, den organiserade vuxenvärlden, blir därför att erbjuda tid-rum för lek. Vill vi att den växande generationen skall ges möjlighet att utforska en möjlig framtid måste vi organisera trygga öppna platser både i schema och rum, där lek kan uppstå.
Vi måste låta dem leka så att de inser att saker kan vara annorlunda.

Släng alla självlekande leksaker åt helvete, sluta hetsa barnen med organiserade sociala markörer, gör skoljobbet i skolan så att eftermiddagarna är öppna för möjligheter, skapa platser och rum där barn och unga kan leka utifrån sina egna behov.

Ge utrymme för den uppväxande generationen att omformulera världen.

Månadens skribent i juli, Mattias Gunnarsson bor och verkar i Göteborg. Hans konstnärliga arbete innefattas av många olika delar, projekt, uttryck och sammanhang. Dels med eget arbete främst inriktat på teckning, dels som lärare på inriktningen Bild och visuell kulturpå Lärarprogrammet vid Göteborgs universitet och som del i konst/forsknings-plattformen Cell, samt som creative director på kommunikationsbyrån Nimshi.  Mattias Gunnarsson gör gärna flera olika saker samtidigt och har sedan några år tillbaka en blogg som håller de olika delarna samman. Läs mer påwww.mattiasgunnarsson.blogspot.com

- – - – - – - 

Juni – Politikernas tur

I april månad deltog Alexander Abenius (m), Thomas Martinsson (mp), Eva Moberg (s), Lars Nordström (fp) och Lars Ohly (v) i en kulturpolitisk debatt anordnad av Teater Kurage i Göteborg. I samband med den bjöds de även in att skriva för Barnteaterakademins blogg. Förutsättningarna för texterna var som för alla våra gästbloggare att förhålla sig till Barnkonventionens artikel 31. Därtill ställde vi ett par frågor: Vad är betydelsen av Artikel 31 i dag, i Sverige? Hur tycker du att den efterlevs? Vilka visioner har du/ditt parti inför framtiden i relation till Artikel 31? Nedan följer deras texter.

Lars Ohly, riksdagsledamot samt kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet

Att vara barn är inte lätt. Barn utnyttjas, beordras, tillsägs och tvingas lyda. Alltför ofta behandlas barn illa av vuxna som använder, hot, tvång eller våld för att få igenom sin vilja. Barn som behandlas så får ofta sår för hela livet.

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989. Det är naturligtvis skandalöst att konventionen ännu inte blivit lag i Sverige. Det gör det svårare att ställa dem till svars som bryter mot konventionens artiklar.

Annars skulle det nog vara på sin plats att fråga sig hur Sverige till exempel lever upp till artikel 31.2: ” Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.”

Ord och inga visor. Men ingen kan väl påstå att alla barn i Sverige idag har rätt att delta i det kulturella livet? Och inte finns det väl någon som anser att alla barn har lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet?

Dags alltså att ta Barnkonventionen på allvar. Men då krävs att Kulturskolan finns i alla kommuner och erbjuder mer än musikutbildning. Då krävs att Kulturskolan på sikt blir avgiftsfri så att inget barn hindras från att pröva på olika kulturella verksamheter av ekonomiska skäl.

Då krävs helt enkelt att kulturpolitiken bedrivs utifrån andra utgångspunkter än att kultur är en vara på en marknad som den som har råd kan välja att konsumera. Kultur är livets nerv och ingen i vårt land, ingen vuxen och framförallt inget barn, ska förhindras från att få tillgång till professionellt utövad kultur eller möjlighet att själv pröva på olika kulturella uttryckssätt.

Dags alltså att sluta sänka skatter, höja avgifter och skära ned inom kulturen. Nu är det dags att leva upp till Barnkonventionen.

Lars Ohly
- – - – - -

Lars Nordström – Folkpartiet, ledamot i regionfullmäktige samt 2a vice ordf i kulturnämnden i Västra Götaland

Kultur i dess olika former är en av de grundläggande faktorerna bakom att människor skall kunna ömgås och utvecklas. Kulturaktiviteter är också en del av det demokratiska samhällets grundbultar och en förutsättning för att vi som människor skall kunna upprätthålla sociala relationer och samtidigt kunna njuta nuvarande och tidigare generationers erfarenheter och uttrycksformer.

Här kommer teaterlivet in som en viktig och strategisk pusselbit.

Teater ger möjlighet att spegla relationer, konflikter och munterhet vilket innebär att teatern speglar det mänskliga livet i många olika dimensioner. Barnteatern fyller i detta sammanhang en strategisk roll. Man skapar en tradition bland unga att gå på teater, vidgar kulturvanorna bland denna grupp och inte minst ger barn en möjlighet att i många fall också deltaga i olika projekt.

Från Folkpartiets sida har vi på det lokala och kommunala planet kraftigt stött denna verksamhet. Jag själv jobbar i Västra Götalandsregionen där vi förändrat våra gamla länsteatrar till att nu vara inriktade mot barn och dansområdet. Här finns mycket ytterligare att göra. Kanske i ökad utsträckning också utnyttja modern teknik eftersom våra barn kanske är de bästa att se möjligheterna med bl a internet och andra distributionsformer.

Lars Nordström
- – - – - – -

Eva Moberg, Socialdemokratiskt gruppledare i Göteborgs stads Kulturnämnd

Det är mörkt i teatersalongen. Mitt på scenen står en Maskin som ska göra världen bättre. Flera barn har bjudits upp på scenen. De ska hjälpa till att illustrera ett av alla föremål som ska ner i Maskinen. Barnen står vända med rumpan mot publiken. Nu är det meningen att man ska gissa. Skådespelarna uppmanar oss att komma med förslag – svaret som teatergruppen tänkt sig ska vara skinka.

Förslagen kommer lite tveksamt; byxor, barn, någon föreslår rött och den vuxna publiken fnissar förtjust. Skådespelarna ger sig inte utan fortsätter att be om förslag. En liten grabb reser sig plötslig ur publikhavet, viftar med hela armen och skriker: ”Jag vet, jag vet!  Det är sparbössor!”

Den vuxna delen av publiken brister ut i ett gemensamt asgarv och pojken sjunker förläget ihop. Jag ser hur han krymper.

Skådespelarna däremot tar allvarsamt upp förslaget, vänder och vrider, prövar pojkens förslag – tar honom på allvar. Jag ser hur han växer.

”En fluga gör ingen sommar”, brukar man säga och man kan fortsätta: Ett Barnkulturår gör ingen revolution. Vi vet.

Men vi hoppas att Barnkulturåret blir en möjlighet att intensifiera en redan pågående process där vi kan sätta barnen och det som barn behöver i fokus för tankar, diskussioner och aktiviteter. Alla barn behöver ett vuxennätverk. Vuxna som kan se, stötta, skapa möjligheter och ge förutsättningar för barnet att växa.

Kulturskola, museilektioner och lovaktiviteter, teaterbesök, El Sistema, sommarjobb med kulturinriktning, Ungdomens Kulturhus. Det finns många kulturaktiviteter riktade till barn och ungdomar i Göteborg och det är vi stolta över.

Stolta men inte nöjda. Vi brottas fortfarande med flera frågor; Hur ska vi räta ut snedfördelningen av dem som utnyttjar utbudet? Hur når vi de barn som inte har resursstarka föräldrar som känner till och kan leta upp aktiviteter? Hur kan kulturen vara en aktiv del av vuxennätverket och ge barn och unga möjlighet att få tillgång till fler uttryck, fler språk?

En Kulturnämnd gör ingen revolution. Men en kulturnämnd kan hjälpa till att skapa en infrastruktur för kultur för barn och ungdomar.  Om det ska bli bra krävs samverkan och dialog mellan alla som arbetar med barn och ungdomar. Så kan vi tillsammans skapa vuxennätverket.

Kultur ska inte vara något man ägnar sig åt en gång om året när klassen ska se en utställning. Precis som vi pratar om att miljö- och jämställdhetstänkande ska genomsyra allt vi planerar och gör så ska kulturfrågorna finnas med som en integrerad del i barnens liv.

Hur det ska gå till vill vi gärna prata mera om. Vi önskar att få byta tankar och idéer med alla de verksamheter som är med och skapar förutsättningarna för att barn ska ha ett gott liv och kunna växa.

Att leka är livsviktigt för barn, men att vara barn är minsann inte bara en lek – det är något att ta på största allvar.

Eva Moberg
- – - – - – -

Thomas Martinsson, miljöpartiet, ordförande i Göteborgs stads kulturnämnd 

Vår familj väntar tillökning nu i juli 2012. Vi är tre idag och blir förhoppningsvis när som helst fyra personer. En ny krabat väntas som är full av all den skaparkraft och den nyfikenhet som människor på ett mirakulöst sätt har inom sig. I samma stund hen ser dagens ljus så har hen ett stort antal rättigheter som människa… de mänskliga rättigheterna i grundform och i tilläggskonventioner – en fantastisk gåva!

När barnet blir större, som vårt första barn som idag är 6 år, så finns goda skäl att fundera kring hur Göteborgs kommun och vi kulturpolitiker kan säkerställa konventionsartiklar om kulturella rättigheter och fundera kring var gränsen går mellan lek och kultur… OM det egentligen finns en sådan gräns? I våra ambitioner att göra barn och unga mer delaktiga i kulturellt skapande så gäller det att hitta ingångar där kultur av, med och för barn är tillgänglig. Avmedför – tre viktiga vinklar som ofta, men inte alltid, behöver hänga ihop.

Ett utbud som är intressant för unga
Kultur FÖR barn innefattar att kunna erbjuda scenkonst som kittlar sinnena, att fortsätta utveckla museilektioner på våra institutioner i staden och att erbjuda ett rikt utbud av litteratur och programutbud i stadens dryga 20 bibliotek. Det krävs en stor dos professionalitet i att som vuxen försöka sätta sig in i vad barn och unga önskar och vill ta del av. Konventionerna efterlevs INTE om enskilda barn och unga utestängs från kulturerbjudande pga fysiska eller andra begränsningar.

En stad där de unga engageras i kulturen
Kultur MED barn är att engagera de unga i att själva interaktivt delta i upplevelsen och att kanske också ingå som aktör utifrån kulturskola, eget graffitimålande inom Röda stens verksamhet, skapande vid Konsthallens ’Konst och aktivism’ tidigare i våras eller eget skrivande genom möten med aktiva författare.

En stad där de unga definierar kulturKultur AV barn är i det här avseendet vad jag tror är det fokus som i störst grad släpper lös de unga i att själva avgöra vad som är konst och kultur… för att undvika att vi vuxna definierar var gränsen för kultur går. I vårt politiska arbete är dialogen som lett fram till innehållet i ’Rum för ung kultur’ enligt den vinkeln. Vi frågade vad de unga själva såg som kulturverksamhet. Genom att bygga vår stad så att invånarnas kreativitet lockas fram så blir tröskeln så mycket lägre för de första skapande stegen.

Kultur är en nödvändig rätt för samhället
Barnkulturåret 2012 är nu halvvägs och känns viktig som en symbolisk markör, inte minst med kopplingen till barnkonventionen, men om sex månader är detta SÄRSKILDA år slut. Vår rättighetsfokus ligger dock kvar som en bas i all vår politiska verksamhet i Göteborg. Vi ska sträva efter att de som ska ta över vårt samhälle inom rätt kort tid har givits bästa tillgång till eget och andras kulturella skapande. Inte för att det är de ungas rätt utan för att vi på det sättet lägger verklig grund för hållbar utveckling.

Thomas Martinsson
- – - – - – -

Alexander Abenius, Ombudsman i Moderata Ungdomsförbundet samt ersättare i Västra Götalands kulturnämnd 

Kultur är en fantastiskt redskap att utmana barns kreativitet, fantasi och lust att lära. Kulturen går att finna i det mesta och det mesta kan ta sig uttryck i kulturen. Steget mellan matematik och kultur är inte långt och forskning visar att kultur har en positiv effekt på såväl välbefinnande som inlärning.

Med detta som grund är en viktig del inriktningen på den moderata kulturpolitiken att stödja och underlätta kultur för barn. En bärande satsning i detta har varit Skapande skola som har kopplat samman kulturutövare och grundskolan på ett mycket framgångsrikt sätt. Kulturen får med detta en naturlig plattform i skolan och eleverna får en naturlig koppling till kulturens värld.

Barnens tillgång till kultur måste komma i första hand och det genomsyrar också vår inriktning på region- och kommunnivå. Barn som möter kultur på ett naturligt sätt genom uppväxten får med större sannolikhet en livslång relation till kulturen även i vuxen ålder. Om inte allmänna resurser satsas på kultur till barnen är steget stort till att satsa egna pengar på kultur när man själv vuxit upp och förfogar över egen plånbok.

Kultur för barn handlar om att överbrygga kulturella, sociala och ekonomiska grundförutsättningar. Möjligheten att få tillgång till kultur eller få utlopp för eget skapande ska inte bero på föräldrarnas intressen eller ekonomi. Som regionpolitiker är jag mån om att alla barn i regionen ska ha möjlighet att få avnjuta kultur oavsett var i regionen man bor. Det kräver dels goda förutsättningar att ta sig till kultur men även goda möjligheter och ambitiösa målsättningar för kultur att ta sig ut i regionen.

Alexander Abenius (M)

- – - – - -

Maj – Vem bryr sig om barnprogrammen?

av Malena Janson

Ett av SVT:s främsta mål för sin kommande verksamhet är enligt den senaste public service-rapporten att ”nå nya generationer”. Man vill säkra framtidens tittare, få dem att välja SVT framför konkurrerande kanaler. Bästa sättet att nå dit torde vara att satsa på barnprogrammen, eller hur? Men gör man verkligen det? Ja, enligt alla man pratar med på SVT. Nej, enligt mig. SVT sviker sin yngsta publik i flera avseenden.

Och det är faktiskt Barnkanalens blotta existens som utgör det största sveket. Att man sedan några år uteslutande sänder barnprogrammen i en egen kanal, fjärran från de två stora, får flera negativa följder. Det innebär nämligen att ytterst få TV-kritiker hittar fram till och analyserar, diskuterar och bedömer de program som visas för barnen. Vidare att färre vuxna över huvud taget tittar på barnprogrammen; Barnkanalen har fått funktionen av praktisk barnvakt att anlita medan middagen aningen lagas eller städas undan. Därtill kan Barnkanalen i egenskap av så kallad nischkanal ha helt andra – läs: mycket sämre – avtal med sina medarbetare. Musiker, författare och skådespelare får med andra ord mindre betalt när de medverkar i Barnkanalen än i SVT1 och SVT2.

Allt detta bidrar till att statusen för barnprogrammen sjunker. En kulturyttring som inte omnämns i medierna, som inte engagerar den betalande publiken och som dess skapare knappt kan leva på får inget vidare starkt symboliskt kapital, för att tala med den franske kultursociologen Pierre Bourdieu.

I förlängningen bidrar det också till att innehållet i kanalen, det vill säga barnprogramutbudet, blir mindre angeläget, mindre intressant, mer slätstruket. Barnkanalen liknar en barnhage – ni vet en sådan där liten gallerförsedd lekplats där man förr i tiden placerade småbarnen för att de inte skulle kunna skada sig på farligheter såsom eluttag eller förstöra vuxensaker såsom krukväxter. Den är en alltigenom trygg liten värld, komplett med pastellfärgad, mjuk, rund, tuggvänlig, greppvänlig, vänligvänlig underhållning. Inget som väcker starka känslor, inget som föder oönskade tankar förekommer här. Inget, kort sagt, som verkligen berör. Och härmed sluts den onda cirkeln: För varför skulle TV-kritiker skriva om det ljumma skvalet i Barnkanalen? Varför skulle föräldrar ägna sin dyrbara tid åt detsamma? Och varför skulle de bästa musikerna, författarna och skådespelarna vilja medverka till det?

Kort sagt: Vem bryr sig om Timmy lamm, Byggare Bob och Rorri Racerbil? Eller om Fredagkväll med Malin, Pysselskogen och Fixa rummet?

Jag skulle vilja se ett barnprogramutbud som faktiskt levde upp till de vackra ord som står i SVT:s sändningstillstånd: SVT ska erbjuda ett varierat utbud av program av hög kvalitet för och med barn och unga. Programmen ska på barns och ungdomars egna villkor förmedla nyheter och fakta samt kulturella och konstnärliga upplevelser från olika delar av Sverige och världen. SVT ska ha en omfattande nyproduktion och egen produktion av program i olika genrer för barn och unga.

För att nå dit måste man börja satsa på kvalitet i stället för kvantitet: Hellre två timmar riktigt bra TV-program per dag än tolv timmar mediokra. Vidare måste man våga sticka ut och upp: Hellre få somliga tittare att resa ragg än att stryka alla medhårs. Och så måste man ta sitt vuxenansvar: inte bara ge ungarna det de vill ha utan också det de inte visste att de ville ha.

Då skulle nog fler bry sig om barnprogrammen.

/Malena Janson

Månadens skribent i maj är Malena Janson, lärare, forskare och kulturskribent med inriktning mot barnkultur. Hon driver den oberoende Barnkulturbloggen.blogspot.com och arbetar just nu med ett skolbioprojekt om Charlie Chaplin och vikten att prata politik med barn.

- – - – - - 

April – Roligast var det när alla tog upp sina händer

av Johanna Svalbacke

Jomen. Jag var barnet i barnkulturen. Barnet som man ser i definitionen. Det lilla med gluggen glada barnet och inbakade flätor. Som en prick stående (ev. sittande, hukande, hoppande?) i jättekören färgglada ungar vilka lärt sig att gasta/sjunga ”Tommy tycker om mig!” och diverse dylikt annat på kommando. Barnet vars rörda föräldrar snyftigt hetsfotograferade scenariot till framtiden från sin trånga plats i salongen. Jomen. Och någon var alltid kissenödig.

Vuxna kan bestämma att 2012 ska vara ett barnkulturår.
Vuxna kan bestämma att 2013 inte ska vara ett barnkulturår.

Man skulle kunna säga att jag gled på bananskalet. Föddes ur kötthålet och så direkt ut på bananskalet in i kulturens förtrollade värld hej hopp glidandes. Och jag fick bra möjligheter och den där tillgången som varje barn har rätt till. Pappa släppte mig och systern att leka kul teater furioso i Sockenstugan. Och det fanns en barnkör i Skoghalls kyrka. Och man skrev in oss på kulturskolan. Kulturskolan som är frivillig och kostar avgift. Jag blåste skalor för Majdi. Hon kysste alltid rosa läppstift på sin flöjt. Jag hade en liten äggklocka hemma. Tyckte det var pina att öva tjugo minuter varje dag. För så går det till när man skolas.

Vuxna guidade oss kids mot kulturella handlingar och upplevelser som ansågs lämpliga. Detta här är kultur och vad som förväntas av er. Seså, spelreglerna finns i nothäftet. Något större utrymme för annan eftertanke och eget barnsligt initiativtagande kan jag mig egentligen inte minnas. Kanske för att man blyg i stunden själv inte tog sig friheten. Var man ett lojalt och talangfullt barn kunde man komma jättebra långt, då fanns det potential. Hurra! När det finns potential hämtar vi resurserna på guldiga kudden. Vuxna är förebilder och auktoriteter. Föräldrar vill gott och lärare vill gott. Små oförrätter förstår man först i efterhand. Mallar klipps åt barn varenda dag.

11 år. Tyckte om att sjunga. Klassen hatade musiklektionerna eftersom det var astöntigt. Jag hade solosångslektion för kulturskolan så att det syntes. Klassen flina och glodde genom glasdörren när de passerade på väg till matsalen, slog handflatorna mot glasdörren. Och jag skämdes över att stå innanför. Samtidigt undrade jag ju. Varför står man innanför och utanför?

Öj magistern, sluta tjata för oss vad som är kultur. Vem är kultur? Den här snoppen jag har ritat är kultur. Vi bestämmer. Vi är konstnärer. Men sluta döda våran inspiration då. Du pratar och pratar. Visst de var väl duktiga, men fatta Shakespeare bor inte här. Han Mozart bor inte här. Stenåldern bor inte här. Jag bor här! Danne bor här! Vi bor i samhället hela dagarna! Om du suddar den sanna snoppen jag lovar jag ritar den igen. Hela nutiden ligger i den snoppen! Och han suddar. Han suddar som en arg hamster. Mitt konstverk! Jävla diktator, jaha du skakar på ditt huvud? Du säger jag inte vill bli något med mitt liv? Bara ett sånt där hopplöst fall va? Fuck you du vet ingenting. Jag ska bli kulturminister en dag. Och Danne ska bli konsult fan.

Jag hade inte läst barnkonventionens artikel 31 förrän nu.
När jag var liten fuskade jag jämt med äggklockan.
Jag är inget barn längre.

Nån Christer från norska sjökaptenshögskolan ringde upp mig personligen. Flera gånger ringde han tills jag hittade mobilen under en kulle kläder. Han undrade om jag Johanna ville lära mig att köra fartyg. Jag slog av radion, skrattade artigt och välte några tomma deodoranter klumpigt från hyllan eftersom drömmen var en annan. Christer harklade sig. Så vad har du för dröm då? Jag tystnade och förvred ansiktet i innerlig önskan innan jag svarade att jag verkligen tyckte om att skriva repliker.

Om kultur är fritt och sant och mångfald. Om kultur är till och inifrån alla människor. Om kultur kan blomstra så som man säger. Då tror jag att alla älskar kultur.

Glädje syns väldigt väl på barn.

/ Johanna Svalbacke

Johanna Svalbacke är 19 år och växte upp i Karlstad men flyttade till Trollhättan när hon skulle börja fjärde klass. I juni tar hon studenten från Uddevalla gymnasieskola Sinclair, estet, inriktning teater. Johanna skrev manus till ungdomsmusikalen Lova & Sam som sattes upp på GöteborgsOperan 2010.
2011 deltog hon i Barnteaterakademins dramatikerprojekt där nio unga från Alingsås och Trollhättan skrev var sitt manus under temat makt och maktlöshet.

- – - – - – -

Mars – Varje barn har en egen berättelse

av Dilsa Demirbag-Sten och Ingela Tariq

 

När jag kom till skolan för att överlämna boken de hade skrivit och som nu var tryckt på ett förlag, var han inte där. Klasskamraterna berättade att han hade fått börja i en ”specialklass”. En lärare tog mig till hans nya klassrum.

Han är liten för sin ålder men han har ett leende som får honom att lysa och det är som om han tar över hela rummet. Det strålar om honom. Jag förklarar att han har varit med och skrivit boken som jag håller i handen och ger honom hans exemplar. Han sitter knäpptyst och stilla.

I vanliga fall är det som om han försöker jaga iväg något som gör ont genom att ständigt vara i rörelse. Ett finger, en fot, en arm, flackande blick eller ord som ramlar över varandra i nya historier. Han är en naturlig berättare. Som alla barn. De fem minuterna som jag fick av läraren för att presentera boken blev längre.

Han bad mig att berätta om när vi träffades första gången, hur han hade kommit till vårt kontor i Stockholm och ätit sin lunchmatsäck med oss på golvet. Att han hade skrivit allt själv och att det var en ”riktig ritare” som hade illustrerat bilden till hans berättelse. Han bad mig att berätta om hur vi brukade ha en penna bakom örat för att få inspiration till fantasifulla berättelser och hur snabbt och mycket han hade skrivit. Jag fyllde i här och där. Men om jag ska vara ärlig så var det mest han som berättade för sina klasskamrater att han hade medverkat i en bok, något som gjorde honom stolt över sig själv. Vi kramade om varandra och han lovade att komma förbi skrivarverkstaden och hälsa på.

Några veckor senare träffade jag hans lärare. Boken där hans berättelse ingår hade legat framme på skolbänken. Läraren sa att det var nog för att han ville att alla skulle se att han var någon annan än den de trodde att han var.

I tider med hög arbetslöshet och utsatthet är det barnen som drabbas först och värst.  Berättarministeriet driver skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet för att ge barn och unga möjlighet att utveckla sitt skrivande och chansen att bli sedda för något som de är stolta över.

För att så många barn som möjligt ska komma till oss är alla aktiviteter helt kostnadsfria.

// Dilsa Demirbag-Sten, verksamhetsansvarig för Berättarministeriet

Dilsa Demirbag-Sten är verksamhetsansvarig för Stiftelsen Berättarministeriet och krönikör i DN, GP och Journalisten. Hon har även skrivit flera böcker, bl a Stamtavlor och Fosterland. 

- – - – - -

Barnen i Södertälje har genom Berättarministeriet fått en alldeles unik möjlighet. Inte bara barnen förresten; för i Södertälje finns den enda affär som tillhandahåller allt en gästande utomjording kan tänkas behöva, så när barnen kommer till Alien Supermarket hittar de mycket som kan överraska. Fast det breda sortimentet inte tillhandahåller något som barnen på Tellus behöver, så finns här något som varje människa sannolikt skulle ha både nytta och glädje av, nämligen en hemlig dörr till ett rum där endast fantasin sätter gränsen för det som härefter händer.

Trots rigorös säkerhet då lösenordet till denna magiska värld ändras dagligen, lyckas ändå alltid barnen gissa rätt och man måste hjälpas åt redan här! Innanför, i skrivarverkstaden, möter nya utmaningar som klaras genom demokratiska regler: omröstningar och åsiktsfrihet, rätten att få uttrycka denna och förmånen att bli hörd.

Varje barn har en berättelse. Dessutom är varje människa en berättelse.
Den börjar inte med det var en gång – utan den börjar med: ”Det blev en flicka” eller: ”Det blev en pojke. Därefter utformas den helt individuellt för var och en av oss. Vi berättar den för oss själva och andra; och andra berättar en del av den för oss. Ibland tystnar vår egen röst för de andras och alla berättelser om dig och mig, formar oss, bildar vår självbild, bidrar till vårt egenvärde eller att vi bryts ner och förändras.

Berättelsen om mig är en del av större berättelse om en familj, i en berättelse om en släkt i ett samhälles historia. En betydelsefull del i min historia är berättelsen om min barndom. På den tiden när jag var barn låg alltid snön vit på marken om vintern och sommaren doftade av syrener och kattungar och inget regn föll utom solskensregn. Det finns så mycket jag har glömt och så mycket värt att minnas men det jag aldrig glömmer är min mors berättelser. Medan hon sysselsatte sig med sådant som måste göras, sysselsatte hon mig med händelser ur sin egen historia, historien om vår familj och vår släkt.

Då min mor var barn, saknade hon det man på den tiden kallade läshuvud. Hade hon varit barn idag hade hon förhoppningsvis fått redskap för sina läs och skrivsvårigheter. Där jag satt i köket, ofta med ett ritblock framför mig förvandlades hon till en sagoberättare och historieskrivare för mig.

Hon berättade om den långa vägen hon haft till skolan och jag förstod hur långt det varit först nästa sommar, när jag bad henne visa mig den. Jag orkade inte ens halvvägs genom skogen! Alla äventyr som utspelat sig där och alla intriger som smiddes på den vägen var det mest häpnadsväckande jag hört innan jag började skolan. De förmedlade styrkan att veta varifrån vi kommit, säkert en hel del folkvett men allra mest en alldeles magisk värld inför min inre syn.

Genom Berättarministeriet får jag nu förmånen att motivera barn att berätta och jag får höra de mest fantastiska berättelser, som ibland förmedlar den historia som barnen är förtrogna med och som ger mig tillträde till ett rum som är okänt för mig. Lösenord som förmedlar tillträde till den värld som generationen efter mig kommer att formulera.

Att genom lek fritt träna och bearbeta, att fritt formulera och fantisera är en förutsättning för att kunna förmulera berättelsen om ”Mig”.

Ett barn behöver inte bara få upptäcka sina förutsättningar, utan även kunna förmedla sin egen röst i ett ständigt ökande brus av krav, konkurrens och konsumtion. Det är viktigt att hitta sin egen berättelse, bortom grammatikregler och rättstavningsprogram.

Ingen fritid kan göras meningsfullare än den som ger barnet en egen röst.

// Ingela Tariq, volontär på Berättarministeriet

Ingela Tariq är 6-barnsmamma, skribent och arbetar som volontär på Berättarministeriet och har varit med sedan starten 2011.Berättarministeriet vill på ett lustfyllt och kreativt sätt göra det skrivna ordet tillgängligt för barn och unga som bor i områden med hög arbetslöshet. Mer om Berättarministeriet >>

- – - – - -

Februari – Den heliga barnkonventionen?
Av Bengt Göransson

Jag inser att jag svär i kyrkan när jag inleder ett bidrag i en debatt om barnkultur eller kanske mera precist om barn och kultur genom att inte entusiastiskt utropa Barnkonventionens paragrafer som heliga dokument.

Svagheten med de flesta konventioner är, anser jag, att de lätt betraktas som slutpunkter – nu har vi slagit fast vad som gäller, nu kan vi gå vidare. Det gör att de lätt låter sig nyttjas som besvärjelser: konventionen fastslår något och det ska vi rätta oss efter. Jag har suttit vid alltför många sammanträden, där man diskuterat framtidsplaner, ofta i form av projekt, där man ängsligt prickat av att alla uppställda målformuleringar fått sina rader i verksamhetsplanen.

Det förhindrar ibland ett angeläget utvecklande av argument och åsikter, inte minst när det gäller kulturpolitik, vars svaghet är att vara ett abstrakt begrepp till skillnad från kulturens yttringar – en bok är en bok, inte bara att läsa utan också att hålla i, teaterföreställningen finns där och är inte bara en fiktion. Jag ska förtydliga vad jag syftar på.

Barn som målgrupp?
I kulturpolitiken är barnen oftast en målgrupp. Hur kan vi nå de unga med det som vi anser viktigt att föra ut till dem? Avsändarens goda ambitioner får inte sällan en alltför dominerande plats i kulturpolitiken och öppnar därigenom för förmyndarnas inträde på arenan. Och man ska komma ihåg att allt förmynderskap är förnedrande, även om förmyndarna skulle råka vara välvilligt inställda till sina myndlingar. Kanske är det välvilliga förmynderskapet det värsta, de illvilliga förmyndarna kan man bekämpa, de välvilliga som omfamnar en är svårare att komma undan. Alla de som idag ropar på vikten av att skolan uppställer en litterär kanon, dvs en lista på böcker som garanterat alla ska ha läst, när de slutar grundskolan, ingår i denna grupp välvilliga förmyndare. De slipper förklara varför man ska läsa just de böckerna, och de befriar sig själva från obehaget att emellanåt också ompröva sitt eget förhållande till dem.

Barn som sektor för kulturarbete?
Barnen kan också ses som en sektor av kulturlivet, med sina egna kulturformer och kulturyttringar, som verkar låsande i stället för utvecklande och befriande. Jag hörde härförleden Unga Klaras Suzanne Osten belysa just detta, när hon ställde frågan varför barnteaterföreställningar alltid ska vara korta – trettio minuter är vad små barn förutsättes kunna ta till sig. Kulturskapare och kulturarbetare inordnar sig i sitt skapande till det som förväntas av dem. Medan målgruppssynen avgränsar – inhägnar – mottagarna, begränsar sektorssynen innehållet.

Barn – en del av kulturgemenskapen!
Om kulturpolitiken ska bli meningsfull kan den inte bara utformas efter dessa två synsätt – målgrupp eller sektor. Det måste också finna utrymme för att barnen ges tillträde till hela kulturgemenskapen och erkänns som medlemmar av den liksom de vuxna. Vuxenvärldens engagemang för barns kultur får inte låsas in av definitioner som begränsar och försvårar barns egna bidrag till vuxenvärlden. Jag inser att mitt resonemang har den svaghet som alla abstraktioner har – att underlätta tankeflykt och precisering.

Låt mig därför utveckla tanken genom att hänvisa till betydelsen av att vuxenvärlden också vågar ifrågasätta barns skapande i stället för att oreflekterat romantisera det. Att det inte får ske i former som kränker och hejdar barns skapande är en sak, men jag är väl inte ensam om att irriteras av de många offentliga kulturarrangemang, där barn lockas att imitera det som i vuxenkulturen är så påtagligt – drömmen om uppmärksamhet och framgång kväver de tankar som kan ha funnits och pacificerar de hot och spänningar som kan ha funnits också hos de mycket unga aktörerna. Allt som barn framför på en scen är inte bra, och vuxenimitationerna exempelvis i TV kan vara plågsamma att se.

Barnkultur som produktiv kraft
En kulturpolitik som ser barn inte bara som målgrupp eller sektor, utan också formas för att möjliggöra det oväntade och till och med det oönskade, kan medverka till att barnkulturen blir en produktiv kraft som berikar alla medborgares liv, inte bara hindrar barnen från att ställa till otyg.

Bengt Göransson

Bengt Göransson, född 1932, socialdemokratisk skol- och kulturminister 1982-89 och utbildningsminister 1989-91, är numera verksam som engagerad folkbildare och samhällsdebattör. År 2010 var han innehavaren till gästprofesseuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs Universitet. 2010 utkom Bengt Göransson med boken Tankar om politik. Läs inlägget här>>
Ur Tankar om politik, Ersatz förlag, 2010

- – - – - – -

Januari – Barnteaterakademins styrgrupp

Den 2 september 1990 skrev Sverige på FN:s Barnkonvention, vars grundtankar lyder: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda. Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande. Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat.

Artikel 31 säger: 1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Håller Sverige vad vi har lovat? Hur ser barnkonventionens idéer ut omsatta till praktisk politik? Vilka krafter är det som styr? Och vems är ansvaret? Under 2012 bjuder Barnteaterakademin in tänkare och tyckare från olika läger, med olika kompetenser och erfarenheter. Till en blogg avsedd för reflektion och debatt om barn och kultur i vår tid, med Artikel 31 som utgångspunkt.

Förutom den konstnärliga upplevelsen i sig erbjuder konst och kultur en möjlighet till självspegling och igenkänning såväl som avståndstagande. Konstupplevelser kan ses som en plattform för den egna kreativiteten. Konsten ska ge nycklar till reflektion och analys och därmed erbjuda möjlighet att förhålla sig mediekritiskt och källkritiskt till omvärlden. Därmed är konst inte bara av ovärderligt existentiellt värde, utan också förutsättning för en levande demokrati.

Hittills har ingen av de stater som skrivit under barnkonventionen lyckats utjämna den sociala ojämlikheten, så att möjligheterna verkligen blir lika för alla. Skolan är den plats i det svenska samhället där alla vistas, oavsett kön, klass och etnicitet, och den har därför blivit en viktig kanal för det demokratiska projektet. Det har också under tid vuxit fram strukturer för produktion och spridande av barn- och ungdomskultur, på nationell, regional och kommunal nivå. I Göteborgs kommun fanns exempelvis till helt nyligen målet med en scenkonstupplevelse, ett museibesök och ett biobesök per skolelev och år.

Idag har det målet tagits bort. Skolan har fått en ny läroplan (LGR11). Skapande skola-satsningen omfattar sedan i fjol hela grundskolan. Västra Götalandsregionen har sett betydande nedskärningar på arrangörsnivå. Friskolereformen är en genomgripande förändring. Kort sagt: det rör på sig. Hur påverkar allt detta kulturens roll i skolan? Vad kan redan utläsas? Vad kan anas i spåkulan?

”Göteborg ska vara platsen för ett rikt och fritt kulturliv med mångfald och kvalitet. Kulturlivet ska därför vara inkluderande för alla oavsett sociala, ekonomiska och interkulturella samt fysiska förutsättningar”, säger Thomas Martinsson (mp), kulturnämndens ordförande i Göteborg i Programförklaringen för Barnkulturåret.

Ordet inkluderande ska här förstås i dubbel betydelse. Att alla oavsett härkomst och förutsättningar har rätt till lika stor tillgång till kultur, men också rätt att få sin verklighet synliggjord. Ingen ska behöva känna att hon aldrig får se sin sina livsvillkor gestaltade i en bok, på en teaterscen, i en film eller på TV. Ingen ska heller behöva bli definierad utifrån stereotypa gestaltningar av genus, etnicitet och religionstillhörighet.

Här väntar stort och spännande spaningsarbete: Hur väl lyckas konsten fånga sin samtid i all dess komplexitet och rörlighet? Barn lever i samma – inte alltid rosenskimrande – verklighet som vuxna. Ska konsten skydda barnen från denna verklighet, eller är det tvärtom konstens uppgift att tydliggöra livsvillkoren? Är det tabu att tala om fattigdom? Är det tabu att prata om religion? Har kulturarbetaren som skapar konst för barn ett större moraliskt ansvar än den som vänder sig till vuxna?

När man pratar om barnkultur är det lätt att begränsa det till konst och kultur producerad för barn, och insatser som görs för barns egna kreativitet. Men barnets kulturella kontext är givetvis mycket större än så. Det är YouTube-klipp och det är dataspel, det är stora reklamskyltar på stan, och musik i headsetet, det är logotyper och klädmärken, det är Bolibompa och Wild Kids men också en väldig massa annat på TV, och det är kanske farmors minnen från uppväxten i ett annat land.

Tänk om man för en dag fick bli barn igen och från morgon till kväll med barnets blick ta in alla tecken, bilder, berättelser som möblerar vår värld!

December 2012: Barnkulturåret går mot sitt slut. Kanske har debatter rasat. Kanske vet vi en smula mer om läroplaner och kulturpolitik. Kanske har ett och annat sagts om tävlingsprogrammen på TV. Kanske har vi försökt ringa in själva meningen med kultur. Kanske fått höra berättelser om vad konst kan ge oss långt bortom nyttan. Kanske har vi blivit förbannade eller ledsna eller glada och fyllda med kraft. Helt säkert kommer vi blicka tillbaka på ett år då kultur och konst för barn och unga sattes på dagordningen. I alla fall i Göteborg. I alla fall på den här bloggen…

Barnteaterakademins styrgrupp
genom
Anna Berg, dramaturg Regionteater Väst
Lisa Lindén, dramaturg och genusvetare
Kristina Ros, dramaturg Masthuggsteatern
Lisa Nowotny, projektledare Barnteaterakademin

Månadens skribent i januari är Barnteaterakademins styrgrupp genom några av dess medlemmar: Anna Berg, dramaturg på Regionteater Väst, Lisa Lindén, dramaturg och genusvetare, Lisa Nowotny, producent på Angereds Teater och projektledare för Barnteaterakademin samt Kristina Ros, Dramaturg på Masthuggsteatern.
Barnteaterakademin verkar på uppdrag av Göteborgs kommun och har sedan 2008 Angereds Teater som huvudman. Knuten till Barnteaterakademin finns en styrgrupp bestående av representanter från olika teatrar i Göteborg och Västra Götalandsregionen.
- – - – - – -

Blogg

Barnteaterakademin startar en blogg, ett nytt forum för barnkultur! Vi gör det 2012, året då Göteborgs stad utnämnt ett Barnkulturår som har som mål att dels öka kunskapen om Barnkonventionens Artikel 31, dels belysa barnperspektivet och delaktighetsfrågor inom barnkulturområdet.

I slutet av varje månad publicerar vi ett blogginlägg från en inbjuden person. Alla inlägg kommer att ha Barnkonventionens Artikel 31 som grund men med en personlig ingång i ämnet.

På vårt diskussionsforum är du välkommen att själv väcka debatt, starta diskussioner eller ställa frågor kring som har fokus på barnkultur.

Kommentarer inaktiverade.